MIDLOTHIANS HJÄRTA
— Det kunde komma mig att skratta, men det kunde inte komma mig att minnas.
— Men Greta, fortfor Sharpitlaw, om jag skickade er på tukthuset i Leith-Wynd och befallde Jack Dalgleish att låta er rygg smaka piskan —
— Det skulle komma mig att gråta, sade Greta suckande, men det kunde inte komma mig att minnas.
— Hon är alldeles för bortkommen för allt, vad förnuft heter, sir, sade Ratcliffe, för att bry sig om silver eller John Dalgleish heller ens en nio ändars katt,[1] men jag tror, jag skulle kunna få något ur henne.
— Försök på då, Ratcliffe, sade Sharpitlaw, ty jag är trött vid hennes vridna hjärna och ger henne fan!
— Greta, sade Ratcliffe, har ni någon käresta nuförtiden?
— Om någon frågar er, så säg, att ni vet inte. — Det passar just honom, gamle Daddie Ratton, att tala om mina sötungar!
— Jag vill nästan svära på, att ni inte har en enda en?
— Jaså, säger ni det, sade Greta med en skymfad skönhets knyck på nacken. Nå, än Rob Ranter och Will Flemming och Georg Robertson sedan — det vill säga herr Georg — vad kallar ni dem för?
— Ratcliffe skrattade och fortsatte sitt förhör på sitt egna sätt, i det han blinkade åt stadsfiskalen. — Men, Greta, gossarna tycka inte oftare om er än ni har er grannlåt på — de skulle inte vilja röra er med en tång, när ni är i era gamla vardagstrasor.
— Det ljuger ni, gamle otäcking, svarade den sköna, inte längre sen än i går afton tog den fine Georg Robertson mina vardagskläder på sin egen vackra kropp och gick genom hela stan med dem, och stor och ståtlig såg han ut, som trots någon drottning.
— Jag tror inte ett ord därav, sade Ratcliffe med en ny blinkning åt fiskalen. Trasorna sågo väl allasammans ut som månsken i vatten, Greta — kjorteln var av himmelsblått scharlakan, inte sant?
- ↑ Ett straffredskap som ännu begagnas vid engelska flottan.
