Sida:Midlothians hjärta 1926.djvu/247

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

MIDLOTHIANS HJÄRTA

det vill säga att ha gott eller dåligt rykte om sig! — Kanske jag likväl skulle kunna säga er något om Porteous, som ni rådstuherrar aldrig skulle kunna få reda på, om ni också ställde er på huvudet!

Allas ögon vändes mot henne — allas öron voro spända.

— Tala ut! sade rådmannen.

— Det skall lända till er egen fördel, förklarade stadsskrivaren.

— Låt inte rådman sitta och vänta! uppmanade rättstjänarna.

Hon stod ett par minuter i halsstarrig tystnad, varunder hon kastade trotsiga och ondskefulla blickar omkring sig samt tycktes njuta av den oroliga väntan, varmed de avbidade hennes svar, varefter hon plötsligt utbrast: — Allt, vad jag vet om honom, är, att han varken var en soldat eller en herreman, utan en tjuv och en skälm, liksom de flesta av oss, gott folk. Vad vill ni nu ge mig för den nyheten? Det kunde ha dröjt länge och väl, innan borgmästare eller rådman kommit underfund med det, mina gullgossar!

Medan detta avhandlades, inkom Greta Löpeld och hennes första utrop var: — Nå min själ ha vi inte vår gamla, förtappade helvetesbrand till mor här! Hå, go herrar, vi äro ändå en bra hoppgivande familj, som båda två äro i arrest på en gång! — Men vi ha också sett bättre dar — inte sant, mor?

I gamla Gretas ögon tindrade något, som liknade glädje, då hon såg sin dotter försatt i frihet, men antingen kunde hennes naturliga ömhet, liksom en tigrinnas, ej visa sig annorlunda än genom utbrott av vildhet, eller låg det något i dotterns yttrande, som ånyo retade hennes argsinta och våldsamma lynne. — Vad angår det dig, vad vi varit, din gatstrykerska! utropade hon, i det hon med tämligen omilt våld skuffade dottern framför sig till dörren. Jag skall säga dig, vad du nu är — du är ett förryckt, lättfärdigt avgrundsfoster, som på hela fjorton dar inte skall smaka ett Guds lån utom vatten och bröd, till

235