Sida:Midlothians hjärta 1926.djvu/248

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

WALTER SCOTT

lön för all den ledsamhet, du gjort mig — och det är ändå mycket för gott åt dig, din lata slyna.

Greta smög sig likväl från sin mor vid dörren, sprang tillbaka till nedra ändan av bordet, gjorde en mycket djup och fantastisk bugning för domaren och sade med ett fnissande skratt: — Vår mamma är, som vanligt, mycket onådig, sir. Hon har säkert haft något gräl med gamle herrn — det är satan, som ni vet, go herrar. Denna senare förklaring avgavs i en låg, förtrolig ton, och de tillstädesvarande, som alla voro behäftade med sitt tidevarvs vidskepelse, kunde ej höra det utan en ofrivillig rysning. Gamle herrn och hon komma inte alltid om sams, och då får jag betala fiolerna, men min rygg är bred nog att bära alltsammans — och om hon inte fått några seder, så är det inga skäl, varför klokare folk inte ska ha några. Hon gjorde nu en ny djup nigning, då hennes mors missljudande röst åter lät höra sig.

— Greta, din gatstrykerska! Skall jag komma och hämta dig?

— Hör på'na bara! sade Greta. Men jag skall ändå komma ut en liten stund för att dansa i månskenet, då gamle herrn och hon rusa genom den blåa luften på en kvastkäpp för att hälsa på Jan Jap, som de inspärrat i fängelsetornet i Kirkaldy — ja, de skola göra en lustig seglats över Inchkeith och över alla de små vackra vågorna, som hoppa och plaska emot klipporna i det gyllne månskimret, ni vet. — Jag kommer, mor, jag kommer, slutade hon, då hon hörde att ett handgemäng uppstått mellan käringen och rättsbetjänterna, som sökte hindra henne från att ånyo komma in. Greta svängde därefter sin hand vilt emot taket och sjöng, så gällt hon förmådde:

”Upp i det blå,
på min fåle den grå,
och jag ser, och jag ser, och jag ser henne än,”

varefter hon rusade ur rummet med ett språng och ett skutt, såsom i forna mindre förfinade dagar häxorna i Macbeth lämnade scenen, på det att det skulle se ut, som om de flögo.


236