Sida:Midlothians hjärta 1926.djvu/249

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

MIDLOTHIANS HJÄRTA

Några veckor förflöto, innan mr Middleburgh i enlighet med sitt välvilliga beslut fann tillfälle att vandra åstad till S:t Leonards för att utforska, huruvida det vore möjligt att i fråga om Effie Deans erhålla det i det anonyma brevet antydda vittnesbördet.

De ivriga spaningar, som skedde för att upptäcka Porteous' mördare, togo också i själva verket helt och hållet uppmärksamheten hos alla rättvisans handhavare i anspråk.

Under loppet av dessa undersökningar inträffade två omständigheter, som äro av vikt för vår berättelse. Efter en noggrann rannsakning rörande hans förhållande frikändes Butler från all delaktighet i Porteous' mord, men som han varit närvarande under hela tilldragelsen, nödgades han ställa borgen att ej lämna sin vanliga vistelseort i Libberton, på det han skulle kunna inställa sig som vittne, när han påkallades. Den andra tilldragelsen var Greta Löpelds och hennes mors försvinnande från Edinburgh. Då de eftersöktes för att undergå ytterligare förhör, upptäckte mr Sharpitlaw, att de gäckat polisens vaksamhet och lämnat staden, med detsamma de utkommit ur rådhussalen. Alla spaningar efter deras tillhåll voro fåfänga.

Emellertid hade regeringens ytterliga förbittring över den missaktning, som genom Porteous' mord visats dess myndighet, förestavat åtgärder, vari dess egen livliga önskan att upptäcka ledarna för sammansvärjningen mera rådfrågades, än det skotska folkets lynne och dess prästerskaps karaktär. En parlamentsakt utfärdades genast, som erbjöd en belöning av tvåhundra pund åt den, som ville angiva någon av dem, som varit delaktiga i dådet, och med en dittills oerhörd stränghet förkunnades dödsstraff mot dem, som hos sig inhyste den brottslige. Men vad som i synnerhet väckte förargelse var en klausul, som anbefallde, att påbudet under en viss tidrymd första söndagen i varje månad före predikan skulle uppläsas från predikstolarna av den tjänstförrättande prästmannen. De präster, som vägrade att efterkomma denna befallning,

237