MIDLOTHIANS HJÄRTA
dare avhandling om saken genom att taga ett hastigt avsked.
Deans sjönk ned på sin bänk, överväldigad av en mängd stridiga känslor. Det hade varit en stor orsak till strid emellan dem, som delade hans religiösa åsikter, huruvida den styrelse, som efterträdde revolutionen, utan synd kunde erkännas av äkta presbyterianer, då man såg, att denna å sin sida ej erkände det högtidliga trosförbundets stora nationella vittnesbörd, och nyligen hade de, som i allmänhet hyllade denna åsikt och antagit den högtravande benämningen den antipåvliga, antibiskopliga, antisekteristiska sanna presbyterianska återstoden, sönderfallit i en mängd små sekter, som skilde sig från varandra med hänseende till vidden av den undergivenhet under de bestående lagarna och styrelsemännen, som gjorde ett dylikt erkännande till en synd.
Vid ett högst stormigt och bullersamt möte, som hölls år 1682 för att avhandla dessa viktiga och grannlaga frågor, befunnos de fåtaliga trognas åsikter fullkomligt oförenliga med varandra. Stället, där detta sammanträde hölls, var särdeles lämpligt för en dylik församling. Det var en vild och avlägsen dal i Tweeddale, omgiven av höga kullar och avskild från alla människoboningar. En liten å eller snarare en bergström, kallad Talla, ilar genom dälden med häftigt raseri och störtar sedan ned från höjden i en mängd små vattenfall, som givit stället namnet Talla-Linn.[1] Här råkades med vapen i händerna anförarna för trosförbundets spridda anhängare — män, som under sin bannlysning från samhället och vid hågkomsten av de förföljelser, för vilka de varit utsatta, blivit på en gång dystra till sina lynnen och svärmiska i sina religionsåsikter — och avhandlade med en bullersamhet, som strömmens brus ej kunde överrösta, tvistepunkter, vilka voro lika tomma och oväsentliga som dess skum.
De flesta, som deltogo i mötet, voro av den orubbliga övertygelsen, att all betalning av skatt till den bestående
- ↑ Tallafallen.
