WALTER SCOTT
nästan låg något vördnadsfullt, sköt Ratcliffe till en del igen luckan, liksom för att kasta en slöja över ett så smärtsamt uppträde.
— Du är sjuk, Effie, voro de första ord, Jeanie förmådde utsäga. Du är mycket sjuk.
— Ack, vad skulle jag ej vilja ge för att vara tio gånger värre, Jeanie! var svaret. Vad skulle jag ej vilja ge för att vara sten död, innan klockan slår tio i morgon! Och vår far — men jag är inte hans barn nu längre. Ack, jag har ingen vän mer på jorden! — Give Gud, att jag låge död vid min moders sida på Newbattles kyrkogård!
— Fy, flicka, sade Ratcliffe, som ville visa det deltagande han verkligen kände, var då inte så fördömt nedslagen; mången räv jagas utan att därför dödas. Advokat Langtale har dragit folk ur mången värre knipa än denna, och en skickligare sakförare än Nichil Novit har aldrig uppsatt en uppskovsinlaga. Hängda eller ohängda, äro de väl däran, som ha ett sådant ombud och en sådan sakförare; man är alltid säker om rent spel. Ni är en vacker flicka också, om ni ville hyfsa om era hårtestar en liten smula, och en vacker flicka finner nåd inför både domare och edsvurna, då de, fördöme dem, skulle hänga upp en fuling som jag för femtondelen av en loppas hud och ister.
De sörjande svarade intet på dessa kraftiga tröstegrunder, emedan de voro så djupt försjunkna i sin egen smärta, att de knappt märkte Ratcliffes närvaro. — Ack, Effie, sade den äldre systern, hur kunde du dölja din belägenhet för mig? Ack, hade jag förtjänt detta av dig? — Om du blott sagt ett enda ord — sorgsna hade vi väl blivit och utskämda hade vi väl blivit, men denna rysliga hemsökelse hade aldrig kommit över oss.
— Och vad skulle det väl ha tjänat till? svarade fången. Nej, nej, Jeanie, allt var förbi, då jag en gång glömt vad jag lovade, då jag vek bladet i min bibel. Se, sade hon, i det hon framtog den heliga boken, den öppnar sig alltid på det stället av sig själv. O, se, Jeanie, vilket rysligt språk!
Jeanie tog systerns bibel och fann, att det olyckliga
258
