MIDLOTHIANS HJÄRTA
märket blivit gjort vid detta betydelsefulla ställe i Jobs bok: ”Han haver utuklätt mig mina äro och tagit kronona av mitt huvud. Han haver sönderbråkat mig allt omkring och låter mig gå, och haver uppryckt mitt hopp såsom ett trä.”
— Är detta inte ett blott alltför sant språk? sade fången. Är inte kronan tagen av mitt huvud och min ära borta? Och vad är jag väl, annat än ett stackars skövlat, förtvinat träd, som är uppgrävt med rötterna och utkastat på landsvägen för att förtorka och på det människor och boskap må trampa det under fötterna? Jag erinrar mig just den där lilla vackra törnrosbusken, som far uppgrävde på gården förliden maj, när den var alldeles full med blommor, och sen låg den på ladugården, tills kreaturen trampat sönder den med sina fötter. Föga tänkte jag, då det gjorde mig ont om den medvetslösa gröna busken och dess blommor, att det skulle komma att gå mig på samma sätt.
— Ack, om du ändå hade sagt ett ord! snyftade Jeanie ånyo. Om jag bara kunde svära på, att du sagt blott ett ord om, hur det stod till med dig, kunde de ej nu taga ditt liv.
— Kunde de inte? sade Effie med något som liknade ett vaknande deltagande, ty livet är kärt även för dem, som tycka det vara en börda. Vem har sagt dig det, Jeanie?
— En, som ganska väl visste, vad han sade, svarade Jeanie, som kände en naturlig motvilja att ens nämna namnet på systerns förförare.
— Vem var det? — Jag besvär dig att säga mig det! sade Effie, i det hon satte sig upprätt. Vem kunde hysa något deltagande för en så förkastad varelse, som jag nu är? — Var det — var det han?
— Se så, sade Ratcliffe, varför skall ni låta den stackars flickan sväva i ovisshet? Jag vill ansvara för, att det var Robertson, som lärde er detta, då ni råkade honom vid Muschats Cairn.
— Var det han? sade Effie, i det hon ivrigt upp-
