Sida:Midlothians hjärta 1926.djvu/272

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

WALTER SCOTT

fångade hans ord. Var det verkligen han, Jeanie? — Ack, jag ser, det var han, stackars gosse! Jag ansåg hans hjärta hårt som en kvarnsten, och likväl tänkte han på mig, fast han själv svävar i en sådan fara — stackars Georg!

Något harmsen över detta utbrott av ömhet mot upphovsmannen till hennes olycka, kunde Jeanie ej avhålla sig från att utropa: — O, Effie, hur kan du tala på det sättet om en sådan människa?

— Vi måste förlåta våra fiender, vet du ju, sade den stackars Effie, med sänkt blick och dämpad röst, ty hennes samvete sade henne, huru skild den känsla, hon hyste för sin förförare, var från den kristliga kärlek, varmed hon sökt beslöja den.

— Och allt detta har du lidit för hans skull och kan ändå fortfara att älska honom? sade hennes syster, i en ton mittemellan medlidande och förebråelse.

— Älska honom? svarade Effie. Om jag ej älskat, som kvinnan sällan älskar, vore jag ej nu inom dessa murar, och tror du, att en kärlek sådan som min är så snart glömd? Nej, nej — man kan hugga ned trädet, men ej giva det en annan riktning. — Och ack, Jeanie, om du vill göra mig något gott i detta ögonblick, så säg mig vartenda ord han sagt, och om det gjort honom ont om den stackars Effie eller ej!

— Vad skulle det tjäna till, om jag också talade om något för dig? sade Jeanie. Du kan vara säker på, att han hade alltför mycket att göra med att rädda sig själv, för att tala mycket eller länge om någon annan.

— Det är inte sant, Jeanie, om också ett helgon påstode det, svarade Effie med ett plötsligt utbrott av sitt forna häftiga och retliga lynne, men du vet inte, fast jag gör det, huru mycket han vedervågat sitt eget liv för att rädda mitt. I detsamma såg hon på Ratcliffe och tystnade plötsligt.

— Jag tror, sade Ratcliffe med ett av sina vanliga spefulla leenden, flickan inbillar sig, att ingen annan har ögon än hon. — Var jag kanske så blind, att jag inte såg, hur fina Georg sökte få annat folk ut ur Tolbooth

260