WALTER SCOTT
nade Saddletrees hus, och jämförde samma utsagor med vad som utrönts i fråga om hennes tillstånd, då hon sedermera kom tillbaka hem till sin fader, hysa ringaste tvivel om, att förlossning ägt rum i enlighet med vad hon själv uppgivit, vadan den tilltalades bekännelse icke kunde anses sakna stöd, utan fastmera på det kraftigaste styrktes av de i målet förekomna omständigheter.
Vad beträffade hans egna intryck under målets handläggning, fortfor han, ansåg han sig böra avhålla sig från alla meddelanden för att icke synas vilja inverka på juryns omdöme. Det kunde han emellertid försäkra, att han ej mindre än jurymännen funnit sig smärtsamt berörd av den sorgliga familjescen, som de gemensamt bevittnat, samt att, om juryn med Gud och sin dyra ed för ögonen samt utan åsidosättande av beskriven lag och laga stadgar kunde stanna i ett slut, som vore för den olyckliga fången gynnsamt, ingen bland domstolens medlemmar därav skulle erfara större glädje än han. Ty aldrig hade han under utövningen av sitt kall känt detsamma hårdare och tyngre än i dag, och det skulle bliva en sann tillfredsställelse för honom, om juryn komme att befria honom från det ännu smärtsammare åliggande, som i vidrigt fall sedermera återstode för honom att uppfylla.
Sedan juryns medlemmar åhört detta tal, bugade de sig för ordföranden och rätten samt drogo sig, företrädda av en rättstjänare, undan till det för deras överläggningar avsedda enskilda rummet.
302
