MIDLOTHIANS HJÄRTA
TJUGUTREDJE KAPITLET.
Lag, tag ditt offer — må hos Gud hon finna
den nåd, som världen henne grymt förnekar.
Det dröjde en timme, innan de edsvurna återkommo, och då de sedan genom den församlade hopen banade sig väg långsamt och högtidligt, såsom personer, vilka stå i begrepp att fullgöra en ansvarsfull och sorglig plikt, rådde bland menigheten en djup, dystert allvarlig tystnad.
— Utan tvivel haven I, mina herrar, förenat er om val av kansler? var domarens första fråga till dem.
Juryns ordförande eller, såsom han i Skottland benämnes, kansler, vanligtvis den till samhällsställning och anseende mest framstående bland de edsvurna, framträdde härvid och överlämnade med en vördnadsfull bugning till domstolen en förseglad handling, innehållande juryns utlåtande, vilket den tiden alltid borde avgivas i skriftlig form. Jurymännen förblevo stående, medan domaren bröt förseglingen och genomläste handlingen, vilken han därpå räckte åt notarien, varefter denne införde i protokollsboken det för menigheten ännu obekanta utlåtandet, vars sorgliga innehåll dock anades av alla. Ännu återstod en formalitet, som, i sig själv av föga vikt, likväl genom allvaret i den situation, vartill den hörer, plägar framkalla en viss högtidlig känsla hos de tillstädesvarande. På bordet framsattes nämligen ett brinnande ljus, vid vilket juryns utlåtande i huvudskrift, inslaget i ett ytterligare konvolut, förseglades med domarens sigill för att sedan lämnas till kronoåklagaren och av denne läggas till övriga handlingar av samma slag. Allt detta försiggick under djupaste tystnad. Ljusets framsättande och utsläckande företer sig härvid såsom en sinnebild av den mänskliga livsgnista, som dömes att inom kort utsläckas,
