WALTER SCOTT
högtidligaste att använda den återstående delen av er tid till att försona er med Gud, för vilket ändamål den prästman, som ni själv torde namngiva, skall få tillträde till er. Oaktat juryns människovänliga förord kan jag ej under de förhållanden, vari landet för närvarande är försatt, giva ens det ringaste hopp att ert livet kommer att förlängas utöver den för verkställigheten av er dom utsatta tiden. Låt därför er själ avstå från alla världsliga tankar och bered er genom ånger för vad som är allvarligare än allt annat — döden, domen och evigheten. — Avkunnare, uppläs rättens dom!
Då avkunnaren visade sig — en lång, mager gestalt, iklädd en besynnerlig, svartgrå, med silver galonerad dräkt — makade alla sig åt sidan med ett slags instinktlik avsky och gjorde gott rum för honom att nalkas nedre ändan av bordet. Som detta ämbete bekläddes av bödeln, trängde alla varandra tillbaka, för att till och med undvika beröringen av hans kläder, och några sågos borsta av sina rockar, som tillfälligtvis råkat ut för en sådan besmittelse. Genom salen gick ett dovt sorl, förorsakat därav, att var och en drog hårt efter andan, såsom det plägar vara fallet med dem, vilka vänta eller bevittna något på en gång förskräckligt och rörande. Trots sin förhärdade råhet tycktes den stackars bödeln likväl hava något medvetande av, att han var ett föremål för allmän avsky, vilket gjorde uppträdandet bland människor lika olidligt för honom, som dagsljuset är för vissa olycksbådande fåglar.
Eftersägande rättens notarie, upprabblade han domen, varigenom förordnades, att Euphemia Deans skulle återföras till Edinburghs Tolbooth och där hållas i fängsligt förvar till onsdagen den — — och på den dagen, mellan klockan tu och fyra eftermiddagen, utföras till den allmänna avrättsplatsen för att där upphängas i en galge. — Och detta, sade avkunnaren, i det han höjde sin sträva stämma, förkunnar jag såsom dom.
Sedan han uttalat det sista betydelsefulla ordet, försvann han liksom en ond ande, som fullgjort ändamålet
306
