MIDLOTHIANS HJÄRTA
med sin uppenbarelse, men det rysliga intrycket av hans närvaro och det värv, han förrättat, bibehöll sig ännu länge i åhörarnas sinnen.
Fastän av ett häftigare och retligare lynne än både fadern och systern, visade den olyckliga brottslingen — ty så måste hon nu kallas — sig äga en betydlig del av deras mod. Under hela den tid, domen upplästes, hade hon stått orörlig vid skranket, och då avkunnaren nalkades, hade man lagt märke till, att hon tillslöt ögonen. Men hon var den första, som bröt tystnaden, sedan den olycksbådande gestalten lämnat sin plats.
— Gud förlåte er, mina herrar, sade hon, och förtörnens inte på mig, för att jag uttalar en sådan önskan — ty vi behöva ju alla förlåtelse! — För min del kan jag inte klandra er, ty ni handla efter er insikt, och om jag också inte dödat mitt stackars barn, så kunna alla vittna, som i dag sett det, att jag varit en orsak till min gråhårige faders död. — Jag förtjänar det värsta av människor och Gud också — men Gud är barmhärtigare mot oss än vi äro mot varandra.
Rättegången var nu slutad. Människorna rusade, trängande och skuffande varandra, ut ur salen lika bullersamt, som de inkommit, och hade under vimlet och rörelsen snart glömt varje intryck, som det skakande uppträdet gjort på dem. Juristerna, vilka genom vana och teori blivit lika känslolösa för dylika uppträden, som läkare äro för en operation, gingo hem i grupper, samtalande om den allmänna rättsprincipen i den förordning, enligt vilken flickan blivit dömd, vittnesmålens beskaffenhet och sakförarens bevisningsgrunder, utan att ens anse domarens yttranden fritagna för sin granskning.
De mera medlidsamma kvinnliga åskådarna voro högljudda i sina utrop mot den del av domarens tal, som tycktes avskära allt hopp om benådning.
— Han borde veta skam, sade mrs Howden, att säga, att den stackars flickan måste dö, när mr John Kirk, en så artig herre, som trots någon inom stadens portar, gjorde sig besvär att själv be för henne.
