Sida:Midlothians hjärta 1926.djvu/320

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

WALTER SCOTT

— Ja visst, granne, sade miss Damahoy, i det hon rätade ut sin magra jungfruliga gestalt till dess fulla höjd av tillgjord värdighet — men jag tror verkligen, att man måste sätta en gräns för den här onaturliga saken att ha oäkta barn. — Det finns ju nuförtiden ingen flickslinka på denna sidan trettitalet, som man kan ta i huset till sig, utan att det skall vara glopar — skrivarpojkar, bodpojkar och Gud vet inte vad — som gå och slå efter henne till hennes fördärv och bringa ett hederligt hus i vanrykte till på köpet. Sådant kan jag omöjligt ha fördrag med.

— Nå nå, granne, sade mrs Howden, leva och låta leva, heter det. Vi ha varit unga själva, och vi böra inte alltid döma det värsta, ifall gossar och flickor komma tillsammans.

— Unga själva? Döma det värsta? sade miss Damahoy. Jag är inte så lastgammal heller, mrs Howden, och vad det beträffar, som ni kallar det värsta, så vet jag, Gud vare lov, varken ont eller gott om den saken.

— Ni är tacksam för bra litet då, sade mrs Howden med en knyck på nacken, och vad er och ung beträffar, så tror jag, att ni redan försörjde er själv vid skotska parlamentets sista sammanträde, och det var år sju[1], så att ni inte kan vara någon sådan duvunge heller.

Plumdamas, som spelade rollen av de båda tvistande damernas riddare, insåg genast faran av att ingå i så ömtåliga kronologiska frågor, och som han var en vän av fred och god grannsämja, så dröjde han ej att återföra samtalet till dess ursprungliga ämne.

— Domaren, mina damer, sade oss inte allt, vad han kunnat säga om nådeansökningen, ifall han haft lust därtill, yttrade mr Plumdamas. Det finns alltid något trassel i en lagkarls härva, men det ligger en hemlighet därunder.

— Och vad är det? Vad är det, granne Plumdamas? sade mrs Howden och miss Damahoy på en gång, i det

  1. År 1707 blevo England och Skottland förenade till ett rike, och det senare upphörde att hava ett eget parlament.

308