MIDLOTHIANS HJÄRTA
det sura jäsämnet i deras tvist neutraliserades genom det starka lutsalt, som låg i ordet hemlighet.
— Här ha vi mr Saddletree, som kan säga er det bättre än jag, ty det var han som omtalade det för mig, sade Plumdamas, i detsamma Saddletree framträdde arm i arm med sin hustru, som såg mycket nedslagen ut.
Då frågan ställdes till Saddletree, antog han en spotsk min. — De tala om att hämma de talrika barnamorden, sade han i en föraktlig ton, tror ni, att våra gamla fiender i England, som Glendook alltid kallar dem i sin tryckta författningssamling, fråga ett öre efter, om vi döda varandra med hull och hår, både män, kvinnor och barn, samt och synnerligen, omnes et singulos, som mr Crossmyloof säger? Nej, nej, det är inte det, som hindrar dem från att benåda den arma flickan, utan knuten är, att kungen och drottningen äro så förargade över misstaget med Porteous, att de inte mer vilja benåda någon enda ärlig skotte, varken genom eftergift eller mildring av domen, om också hela Edinburgh skulle hängas i en snara.
— Hin onde må ta dem och föra dem tillbaka igen till deras tyska kålgård, som Mac-Croskie kallar det, sade mrs Howden, om de ärna regera oss på det sättet!
— Man påstår bestämt, sade miss Damahoy, att kung Georg kastade sin peruk på elden, då han fick höra talas om Porteousupploppet.
— Det skall han ha gjort för mindre än så, sägs det, yttrade Saddletree.
— Nå, nog kunde han ha mer vett i sin ondska, sade miss Damahoy, men hans perukmakare, det vill jag slå vad om, lär inte tycka illa om det.
— Drottningen lär ha slitit mössan från huvudet av ren ilska — ni ha väl hört det med? sade Plumdamas. Och det sägs, att kungen sparkat sir Robert Walpole, för det han inte höll packet i Edinburgh i styr, men jag kan aldrig tro honom om att ha varit så ogentil.
— Det är dagsens sanning ändå, sade Saddletree, och han höll på att sparka hertigen av Argyle också.
— Sparka hertigen av Argyle! utropade alla åhörarna
