WALTER SCOTT
inte den som är ohövlig. — Gå in den här vägen, barn! Härvid öppnade hon porten med en huvudnyckel.
— Men jag har intet avtal med lairden, sade Jeanie och drog sig tillbaka. Jag vill bara tala två ord med honom, och det gör jag helst där jag står, mrs Balchristie.
— På öppna gården? -— Nej, nej, det går aldrig an, flicka, vi få inte bära oss så illa åt mot er heller. — Och hur står det till med den hedersmannen, er far?
Lairdens uppträdande besparade Jeanie obehaget att besvara denna skrymtaktiga fråga.
— Gå in och laga i ordning frukost, sade han till sin hushållerska — och hör ni, kom ni också och ät frukost med oss, ni förstår er bäst på, hur ett sånt där tekök skall hanteras. — Och hör ni, se framför allt till, att det göres upp en duktig brasa! — Nå, Jeanie, min flicka, stig in — stig in och vila er!
— Nej, laird, svarade Jeanie, i det hon, oaktat hon ännu darrade, sökte uttrycka sig med allt möjligt lugn, jag kan inte gå in, jag har ett styvt dagsverke att undangöra — jag måste vara tjugu mils väg härifrån ännu innan kvällen, om mina fötter vilja bära mig.
— Nå, Gud förbarme sig! — Tjugu mil — tjugu mil till fots! utropade Dumbiedikes, vars promenader vanligen höllo sig inom mycket trånga gränser, tänk inte på någonting sådant! — Se så, kom in nu!
— Jag kan inte göra det, laird, svarade Jeanie, de två ord jag har att säga er, kan jag säga här. Dessutom har mrs Balchristie —
— Må fan fara av med mrs Balchristie, sade Dumbiedikes, och han får en tung börda nog i henne. Jag skall säga er, Jeanie Deans, att jag är en man av få ord, men jag är herre i mitt hus, likaväl som över mina åkrar. Anfäkta det finns en varelse i mitt hus, som jag inte kan få att lyda, utom min klippare, Rory Bean, men jag bråkar sällan med den kanaljen, utom när jag någon gång råka bli het.
— Jag kommer för att säga er, laird, sade Jeanie, som
330
