MIDLOTHIANS HJÄRTA
insåg nödvändigheten att omtala sitt ärende, att jag ärnar göra en lång resa, utan min fars vetskap.
— Utan hans vetskap, Jeanie? — Är det rätt? Ni måste besinna er bättre! — Det är inte rätt, sade Dumbiedikes med en mycket bekymrad min.
— Om jag bara väl vore i London, sade Jeanie för att rättfärdiga sig, så är jag nästan säker på, att jag skulle hitta på råd att få tala vid drottningen om min systers liv.
— London — och drottningen — och hennes systers liv! sade Dumbiedikes, visslande av idel förvåning. Flickan är förryckt!
— Jag är inte från förståndet, sade hon, och det må bära eller brista, men till London skall jag, om jag också skulle nödgas tigga mig fram från dörr till dörr — och det måste jag, om ni inte vill låna mig en liten summa att bestrida mina utgifter med. — Jag behöver inte så mycket, och ni vet, att min far är en förmögen man och att han ej är den, som skulle vilja låta någon människa, och allra minst er, laird, lida någon förlust genom mig.
Då Dumbiedikes fattade beskaffenheten av hennes anhållan, kunde han knappt tro sina egna öron. — Han svarade ej ett ord, utan stod blott och stirrade ned på marken.
— Jag ser, att ni ej har lust att hjälpa mig, laird, sade Jeanie, farväl därför med er! — Och gå och hälsa på min stackars far, så ofta ni kan, han kommer att bli ensam nog nu.
— Vart ärnar det tokiga barnet ta vägen? sade Dumbieddikes, i det han fattade henne vid handen och förde henne in i huset. Som om jag inte redan av mig själv tänkt därpå, sade han, det fastnade bara i halsen på mig.
De sista orden hade han yttrat för sig själv, medan han tillsammans med Jeanie inträdde i en gammalmodig salong, vars dörr han tillslöt och tillreglade. Då Jeanie, förvånad över denna manöver, alltjämt stod kvar så nära dörren som möjligt, släppte lairden hennes hand och
