WALTER SCOTT
tryckte på en springfjäder, som var fäst vid en skiva i ekpanelningen, vilken genast for åt sidan och blottade en järnkista, som stod i en fördjupning i muren. Han öppnade även denna och framtog två eller tre lådor, vilka voro fyllda med läderpungar, innehållande guld- och silvermynt.
— Detta är min bank, Jeanie, min flicka, sade han, i det han med ett självförnöjt leende först såg på henne och sedan på skatten, jag vill inte veta av några växlar — de störta bara folk i fördärvet.
Därefter förändrade han hastigt ton och tillade beslutsamt: — Jeanie, jag vill göra er till lady av Dumbiedikes, innan solen gått ned, och ni kan få åka till London i er egen vagn, om ni har lust.
— Nej, laird, sade Jeanie, det kan aldrig komma i fråga. Min fars sorg — min systers belägenhet — vanhedern för er —
— Det är min sak, sade Dumbiedikes, ni skulle ej säga någonting därom, om ni inte vore en toka. Och likväl tycker jag mer om er för det — en klok människa är nog i det äkta ståndet. Men om ni nu känner er alltför beklämd om hjärtat, så tag så mycket pengar ni behöver, och låt oss uppskjuta med saken, tills ni kommer tillbaka igen — bättre sent än aldrig!
— Men, laird, sade Jeanie, som insåg nödvändigheten av att vara tydlig med en så ovanlig friare, jag håller mer av en annan man än er och kan inte gifta mig med er.
— En annan mer än mig, Jeanie? sade Dumbiedikes. Hur är det möjligt? Det är inte möjligt, kvinna — ni har känt mig så länge.
— Ja, laird, men jag har känt honom längre, sade Jeanie lika okonstlat som förut.
— Längre? — Det är inte möjligt! utropade den stackars lairden. Det kan inte vara så; ni är ju född på godset. — Ack, Jeanie, min flicka, ni har ju ännu inte sett allt — ni har inte sett hälften av min rikedom ännu. Härvid drog han ut en annan låda. Idel guld, Jeanie, och där är reverser för utlånade pengar. — Och inkomst-
332
