Hoppa till innehållet

Sida:Midlothians hjärta 1926.djvu/346

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

WALTER SCOTT

Det låg något i den sista hänsyftningen, som retade Jeanies rättskaffens stolthet. — Jag har inte tiggt några av ers nåd, sade hon, allra minst på sådana villkor som ni framställt. — Farväl med er, sir; ni har varit god mot far, och jag har inte hjärta till att tänka annat än gott om er.

Med dessa ord lämnade hon rummet utan att lyssna till ett svagt: — Men Jeanie — Jeanie — stanna, flicka! Med snabba steg skred hon över gården och begav sig på väg, lågande av den naturliga harm och blygsel, som en rättsinnad själ känner, då hon nedlåtit sig till att bedja om en ynnest, och denna oväntat blivit vägrad. Då hon kommit utom lairdens område och åter befann sig på stora landsvägen, saktades hennes steg, hennes vrede avsvalnade, och aningar om följderna av denna oväntade missräkning började ingiva henne andra känslor. Måste hon således tigga sig fram till London? Det tycktes verkligen ej finnas någon annan utväg, såvida hon ej ville vända om och bedja sin far om penningar och därigenom, utom förlusten av en dyrbar tid, även blottställa sig för faran av hans bestämda förbud mot hennes resa. Hon såg likväl ingen medelväg mellan dessa båda ytterligheter, och under det hon långsamt vandrade framåt, funderade hon ännu på, om det ej vore bättre att vända om.

Medan hon svävade i denna ovisshet, hörde hon hovslag och en välkänd röst, som ropade hennes namn. Hon vände sig om och varseblev på en osadlad och endast med grimma försedd häst en med nattrock, tofflor och guldgalonerad hatt utstyrd ryttare, som kom ridande efter henne och var ingen mer eller mindre än Dumbiedikes själv i egen hög person. I ivern att hinna fatt henne hade han till och med besegrat Rory Beans högländska halsstarrighet och nödgat denne egensinnige gångare att trava den väg, hans ryttare ville, vilket Rory likväl gjorde med alla tecken till gensträvighet, i det han ideligen vände om huvudet och beledsagade varje skutt framåt med en sidorörelse, som antydde hans ivriga önskan att vända om — en manöver, som endast därigenom icke medförde

334