Sida:Midlothians hjärta 1926.djvu/347

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

MIDLOTHIANS HJÄRTA

åsyftad verkan, att lairden oupphörligt gjorde bruk av sina hälar och sin knölpåk.

Då lairden hann upp Jeanie, voro de första ord han yttrade: — Jag har hört folk säga, Jeanie, att man aldrig skall ta en kvinna på första ordet.

— Ja, men ni kan ta mig på mitt, laird, sade Jeanie i det hon såg ned på marken och gick framåt utan att stanna. Jag har bara ett ord att ge åt den, jag talar med, och det är alltid ett uppriktigt ord.

— Då, sade Dumbiedikes, borde ni åtminstone inte alltid ta en man på hans första ord. Ni får inte gå i ert egensinne utan pengar, hända vad som hända vill. Han lade härvid en börs i hennes hand. Jag skulle vilja ge er Rory också, men han är lika egensinnig som ni själv och alltför mycket van vid en väg, som han och jag kanske ha gått alltför ofta, och vill inte gå någon annan.

— Men, laird, sade Jeanie, ehuru jag vet, att min far kommer att ge er tillbaka varenda styver av de här pengarna, hur mycket det än må vara, så skulle jag likväl inte vilja låna dem av någon, som kanske tänker på något mer än blotta återbetalningen.

— Det är jämnt tjugufem guinéer i den, sade Dumbiedikes med en svag suck, och antingen er far betalar eller inte betalar, så ger jag er dem utan några vidare förbehåll. Gå vart ni vill — gör vad ni vill — och gift er med alla Butlar i landet, om ni så tycker — och god morgon nu, Jeanie!

— Och Gud välsigne er, laird, och give er mången god morgon, sade Jeanie, vars hjärta livligare rördes av denna besynnerliga människas ovanliga ädelmod, än Butler kanske gillat, om han vetat vad som försiggick inom henne i detta ögonblick, och Herrens frid och världens frid vare med er, ifall vi aldrig mer skulle råkas igen!

Dumbiedikes vände sig om och viftade med handen, och hans klippare, som var mycket villigare att vända om, än han varit att begiva sig åstad, satte med en sådan fart av på hemvägen, att ryttaren, som saknade både betsel, sadel och stigbyglar, hade alltför mycket bekymmer

335