Sida:Midlothians hjärta 1926.djvu/367

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

MIDLOTHIANS HJÄRTA

hjul eller kvarndammar utan, märkvärdigt att se, drivas av vinden. En mjölnare bad mig gå in och se på verket, men jag ville inte, ty jag har inte kommit söder ut för att göra bekantskap med främlingar. Jag går min gata rakt fram och bara nickar, om någon talar hövligt till mig, men talar med ingen, utom med kvinnor av min egen sekt. Jag önskar, mr Butler, att jag visste något, som kunde göra er frisk, ty de ha mer medikamenter i den här stan York, än som kunde behövas för att bota hela Skottland, och sannolikt vore några av dem bra för ert onda. Om ni bara hade någon vänlig, moderlig varelse, som kunde se om er och inte läte er fördärva er med så mycken läsning — eftersom ni redan läser mer än tillräckligt med barnen i skolan — och gåve er varm mjölk om morgnarna, så skulle jag vara lugnare för er. Bästa mr Butler, var vid gott mod, ty vi stå i Ens händer, som bättre än vi själva vet, vad som är oss gott och nyttigt. Jag tvivlar ej på att lyckas i mitt förehavande — jag kan ej — jag vill ej tvivla därpå — ty om jag ej har full tillförsikt, huru skulle jag då kunna våga mig inför det förnäma folket med mina innerliga böner? Men att veta, att ens uppsåt är rent och att hysa en stark förtröstan, det är rätta sättet att stå över det värsta dagsverke. Och om det skulle vara Guds vilja, så torde vi, som blivit åtskilda i sorg, åter råkas i glädje på denna sidan Jordan. Jag ber er inte ihågkomma, vad jag vid vårt avsked sade er om min stackars far och den där olyckliga flickan, ty jag vet, att ni gör det för kristlig barmhärtighets skull, vilket är förmer än hennes böner, som är er tillgivna tjänarinna Jeanie Deans.

Även detta brev hade ett postskriptum. — ”Bästa Ruben! Om ni tycker, att det varit tillbörligt av mig att hava sagt flera och hjärtligare saker till er, så föreställ er, att jag skrivit dem, ty jag vet med mig själv, att jag önskar er allt som är gott och rätt. Ni tror visst, att jag blivit en slöserska, som bär rena srumpor och skor var dag, men det är bruket här bland anständigt folk, och vart land har sin sed. Men mer än över allting annat, om

355