MIDLOTHIANS HJÄRTA
TJUGUÅTTONDE KAPITLET.
När fara, nöd och last gått in förbund,
var fallen själ fördärva de i grund.
Då vår resande tidigt följande morgon begav sig åstad för att fortsätta sin färd och höll på att lämna värdshusgården, ropade Dick Ostler, som antingen stigit tidigt upp eller också ej alls gått till sängs — både det ena och det andra plägar ej sällan inträffa med personer av hans yrke, efter henne: — God morgon, flicka! Akta er för Gunnerby Hill, min unge! Robin Hood är död och begraven, men ännu finns det gripar i Beverdalen. Jeanie såg på honom, liksom för att begära närmare förklaring, men Dick vände sig med en alldeles oefterhärmlig skelning och axelryckning till den magra hästen, som han höll på att rykta, och sjöng, under det han använde skrapan och borsten:
Robin Hood var en friman så god,
och den båge han bar, av ide den var;
om han ropade vred sitt ”stå” uppå hed,
säg, vad hindrar en ann att göra som han?
Jeanie fortsatte sin väg utan vidare förfrågan, ty det låg i Dicks beteende intet, som gjorde henne böjd att förlänga samtalet. En mödosam dagsresa förde henne till Ferrybridge, både då och sedermera det bästa värdshus på stora norra vägen, och mrs Bickertons rekommendation, i förening med hennes eget milda, okonstlade väsen, tillvann henne till den grad värdinnans på Svanen bevågenhet, att den goda frun skaffade henne att få rida på en från Tuxford återvändande posthäst, så att hon, andra dagen efter det hon lämnat York, tillryggalade den längsta dagsresa hon dittills gjort. Som hon var ovan vid detta sätt att färdas, vart hon likväl därigenom så uttröttad, att hon först betydligt senare än vanligt påföljande morgon kände
