WALTER SCOTT
sig i stånd att åter anträda sin pilgrimsfärd. Vid middagstiden lågo den hundraarmade Trent och de svärtade ruinerna av det under inbördeskriget förstörda slottet Newark framför henne. Jeanie uppehöll sig naturligtvis ej med att beskåda dessa fornlämningar, vilka för henne icke kunde hava något intresse, utan gick genast vid sin ankomst till staden till det värdshus, som blivit henne anvisat vid Ferrybridge. Medan hon här intog några förfriskningar, märkte hon, att flickan, som framsatte dem, flera gånger betraktade henne med synnerlig uppmärksämhet. Till Jeanies stora förvåning frågade hon henne slutligen, om hon ej hette Deans och vore en skotska, som ärnade sig upp till London i rättegångsärenden. Oaktat all sin rättframhet hade Jeanie likväl något av sina landsmäns försiktighet, och enligt den i Skottland vanliga plägseden besvarade hon frågan med en annan, i det hon bad flickan säga, varför hon gjorde henne dessa frågor.
Uppasserskan på Turkhuvudet i Newark svarade, att två kvinnor samma morgon tagit in där under genomresan, och att de frågat efter en viss Jeanie Deans, vilken reste till London i ett dylikt ärende, samt att det knappt stått till att övertyga dem, att hon ännu icke ankommit.
Ytterst förvånad och även något förskräckt — ty det oförklarliga är vanligtvis oroande — frågade Jeanie flickan om de båda kvinnornas utseende, men fick endast veta, att den ena var gammal och den andra ung; att den senare var längre, och att den förra talade mest och tycktes hava en viss myndighet över sin följeslagerska, samt att båda bröto på skotska.
Detta gav ingen upplysning, och med en oförklarlig aning om något ont, som åsyftades mot henne, fattade Jeanie det beslut att taga posthästar till nästa station. För ögonblicket funnos likväl inga hästar att tillgå, emedan det varit ett ovanligt starkt tillopp av resande, och sedan hon dröjt en timme, i hopp att ett par, som gått söder ut, skulle komma tillbaka, blygdes hon över sin klenmodighet och beslöt att fortsätta sin resa på sitt vanliga vis.
362
