MIDLOTHIANS HJÄRTA
Man försäkrade henne, att vägen överallt var jämn, utom på ett ställe, där det låg ett högt berg, kallat Gunnerby Hill, ungefär tre mil från Grantham, där hon skulle taga in över natten.
— Det fägnar mig att höra, att det finns ett berg, sade Jeanie, ty både min syn och mina fötter äro trötta vid dessa ofantliga jämna fält — hela vägen häremellan och York ser det ut, som om landet blivit jämnat och dikat, vilket är mycket tröttande för mina skotska ögon. Då jag förlorade ur sikte ett blått berg, som de kallade Ingleborough, tyckte jag, att jag ej längre hade någon vän i detta främmande land.
— Vad det beträffar, unga kvinna, sade värden, så om du är så kär i berg, har jag ingenting emot, om du kunde taga Gunnerby med dig i famnen, ty det är ett fördärv för posthästar. Men skål för din lyckliga resa, och må du välbehållen fullända den, ty du är en rask och förståndig flicka!
Med dessa ord tog han en väldig klunk ur en högtidskanna med hembryggt öl.
— Jag hoppas, att det inte finns något elakt folk på vägen, sir? sade Jeanie.
— Hm, då det är alldeles fritt från dem, vill jag betäcka Grobykärret med pannkakor. Men det är inte så många numera, och sen de mist Jim Rat, hålla de inte bättre ihop än Marshams folk, då de förlorade sin general. Tag en droppe, innan du ger dig av, slutade han, i det han bjöd henne muggen, du får ingenting i afton, utom havregrynsgröt och en kanna vatten.
— Jeanie avböjde hövligt ölkannan och frågade efter sin “räkning”[1].
— Din räkning? Vad i Herrans namn menar du med det, flicka?
— Jo — jag vill veta vad jag skall betala, svarade Jeanie.
— Betala? — Gud bevare dig! — Åh, ingenting, barn.
- ↑ Jeanie använde här ett egendomligt skotskt uttryck, som förklarar värdens förvåning.
