WALTER SCOTT
Hon lät huvudet nedsjunka mot bröstet, och Jeanie, som skulle velat giva allt i världen för att ett ögonblick kunna lugnt överlägga om medlen och sannolikheterna för en flykt, aktade sig sorgfälligt att störa henne. Men sedan Greta ett par minuter suttit och nickat med halvt tillslutna ögon, fick den orolighetsanda, som var en följd av hennes sjukdom, åter makt med henne. Hon upplyfte huvudet och talade med svag röst, som efter hand åter överväldigades av en sömnighet, vilken sannolikt föranleddes av en hel dags tröttande färd på hästryggen. — Jag kan inte förstå, vad som gör mig så sömnig — jag plägar nästan aldrig sova, förrän min vackra måne gått till sängs — och ännu mindre när han, som nu, är i sitt fylle och far uppöver oss i sin präktiga silvervagn! — Jag har ofta mol allena dansat för honom av idel glädje — och ibland komma de döda och dansa med mig — som till exempel Jack Porteous eller någon annan, som jag kände, medan jag levde — ty ni skall veta, att jag också varit död en gång. Härvid sjöng den arma vansinniga i en låg, vemodig ton:
”På andra sidan havet har
man redan gravlagt mig;
det blott min glada anda är,
som talar nu till dig.”
Men när allt kommer omkring, Jeanie, min flicka, så har ingen riktigt reda på, vem som lever eller vem som är död — eller vem som gått till feernas land. — Ibland så tänker jag, att mitt stackars barn är dött; ni vet nog, att det är begravet — men det betyder ingenting. Jag har väl hundra sinom hundra gånger haft det på mitt knä, sen det blev begravet, och hur skulle det vara möjligt, om det vore dött? Icke sant? — Det vore ju rentav omöjligt? I detsamma tycktes en redig tanke plötsligt skingra hennes vanvetts töcken, så att hon brast i gråt och utropade: Ve mig, ve mig, ve mig! tills hon slutligen, jämrande och snyftande, försjönk i en djup sömn, som röjdes av hennes jämna, långa andedrag. Därigenom erhöll Jeanie äntligen tillfälle att överlämna sig åt sina egna sorgliga betraktelser.
374