MIDLOTHIANS HJÄRTA
TJUGUNIONDE KAPITLET.
Bind henne genast, eller, vid mitt svärd,
ni skall få den, som hjälper er!
Fletcher.
Det ofullkomliga ljus, som sken in genom fönstret, var tillräckligt att övertyga Jeanie, att det på den vägen ej fanns någon utsikt till flykt, ty öppningen satt högt upp på väggen och var så trång, att, även om hon kunnat klänga upp dit, det likväl varit mycket tvivel underkastat, huruvida hon kunnat tränga sig igenom den. Ett misslyckat försök till flykt, det insåg hon, skulle säkert ådraga henne en värre behandling än den, hon nu erfor, och hon beslöt därför att sorgfälligt passa på ett gynnande tillfälle, innan hon toge ett så vågsamt steg. I denna avsikt närmade hon sig lerväggen, som skilde det kyffe, vari hon nu befann sig, från den övriga stora ladan. Den var förfallen och full med sprickor och rämnor, av vilka Jeanie varsamt och utan buller med sina finger utvidgade den ena, tills hon kunde se den gamla käringen och den resligare rövaren, som de kallade Levitt, sittande tillsammans vid den slocknande stenkolsbrasan och synbarligen inbegripna i ett ivrigt samtal. Denna syn väckte i början hennes förskräckelse, ty den gamla kvinnans drag hade ett vidrigt uttryck av förhärdad och inrotad ondska och illvilja, medan hennes följeslagares, ehuru mindre motbjudande, likväl fullkomligt motsvarade hans tygellösa seder och brottsliga yrke.
— Men jag erinrade mig, berättade sedermera Jeanie, att min värdige far en vinterafton omtalade, huru han satt fången tillsammans med den välsignade martyren mr James Renwick, som höjde den sanna skotska reformerta kyrkans fallna standar, sedan den värdige och ryktbare Daniel Cameron, vår siste välsignade banerförare, fallit
