WALTER SCOTT
för de ogudaktigas svärd vid Airdsmoss, och huru, då de förkunnat sin lära för de ogudaktiga missdådare och mördare, som sutto i samma fängelse som de, dessas hjärtan smälte som vax, och då jag erinrade mig detta, tänkte jag för mig själv, att samma Försyn, som varit med dem i deras nöd, ej heller skulle övergiva mig i min, om jag blott förstod avvakta Herrans tid att befria min fot ur deras snaror, och jag ihågkom den välsignade psalmistens ord, vilka han yttrar i fyrtioandra och fyrtiotredje psalmen: ”Vad bedrövar du dig, min själ, och äst så orolig i mig? Hoppas uppå Gud, ty jag skall ännu tacka honom, att han mitt ansiktes hjälp är och min Gud.”
Jeanies av naturen lugna och sansade själ, som hämtade en ytterligare styrka från hennes fasta förtröstan till Försynens bistånd, satte henne även i hennes närvarande rysliga belägenhet i stånd att giva akt på och uppfatta större delen av ett viktigt samtal, som ägde rum mellan dem, i vilkas händer hon fallit, oaktat mycket därav gick förlorat för henne, dels därför, att de talade så sakta, dels därför, att de inblandade ord av en för Jeanie okänd rotvälska, ävensom därför, att de, medelst blott för dem själva begripliga åtbörder och tecken, förtydligade sina blott till hälften uttalade, oavslutade meningar.
Frank öppnade samtalet med följande ord: — Ni ser nu, mor, att jag är pålitlig mot mina vänner. Jag har inte glömt, att ni gömde en kniv, som hjälpte mig genom gallren i York, och jag kom hit för att bistå er utan att göra några frågor, ty det ena vänstycket är det andra värt. Men sen nu den där Greta, som är lika högljudd som Tom av Lincoln, blivit litet tyst, och den där galgfågeln Tom nöter sina hälar efter den gamla kampen, så måste ni berätta mig, vad meningen är med allt det här och vad som vidare är att göra — ty fördöme mig jag rör vid flickan, eller låter någon röra vid henne, då hon har Jim Ratcliffes pass.
— Ni är en hederlig gosse, Frank, svarade den gamla kvinnan, men alldeles för god för ert yrke; ert goda hjärta kommer att bringa er i fördärv. Jag ser er redan
376
