MIDLOTHIANS HJÄRTA
underliga sätt, och ibland tycker jag, att det aldrig stått väl till med mor min och mig, sedan vi börjat hålla oss i sådant sällskap.
Med en befriad fånges iver, glädje, fruktan och hopp fattade Jeanie i sitt lilla knyte, följde Greta ut i fria luften och spanade sorgfälligt efter någon människoboning, utan att kunna varsebliva någon. Marken var till en del odlad och till en del lämnad i sitt naturliga tillstånd, allteftersom det fallit de håglösa ägarna in. Den ouppodlade delen var på åtskilliga ställen betäckt av marskog och buskar och bestod på andra av mossar, eller av fasta och torra ängar och betesmarker.
Jeanies livliga själ sökte nu gissa sig till, åt vilket håll landsvägen låg, i den övertygelsen tt hon, om hon lyckades komma dit, snart skulle möta någon person eller komma till något hus, där hon kunde omtala sin belägenhet och begära skydd. Men sedan hon kastat en blick omkring sig, såg hon med ledsnad, att det var henne omöjligt att upptäcka något kännetecken, varigenom hon med säkerhet kunde sluta till, var vägen gick fram, och att hon ännu berodde av sin vansinniga följeslagerska. — Skola vi inte gå på landsvägen? sade hon till Greta, i samma inställsamma ton som en barnpiga plägar begagna till ett barn. Det är bättre att gå på vägen än bland de här buskarna och törnen.
Greta, som gick mycket fort, stannade vid denna fråga och betraktade Jeanie med en forskande blick, som tycktes antyda en fullkomlig kännedom om hennes avsikt. — Åhå, flicka! utropade hon, ärnar du föra oss åt det hållet? — Du har lust att ta till fötter för att rädda huvudet, märker jag.
Då Jeanie hörde dessa ord, tvekade hon ett ögonblick, huruvida hon ej gjorde bäst i att följa vinken och söka sin räddning i flykten. Men hon visste ej, åt vad håll hon skulle fly, var ej heller rätt säker på, att hon skulle kunna springa undan, och insåg fullkomligt, att hon, om hon förföljdes och upphanns, ej i kroppsstyrka skulle kunna mäta sig med sin vansinniga följeslagerska. Hon avstod
