Sida:Midlothians hjärta 1926.djvu/396

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

WALTER SCOTT

därför för ögonblicket från tanken att söka undkomma på det sättet, och sedan hon sagt några ord för att insöva Gretas misstankar följde hon med bekymrat sinne sin ledsagerska på den obanade stig, varpå hon fann för gott att föra henne. Greta, som var nyckfull och glömsk och lätt fann sig i ögonblickets situation, vilken den än måtte vara, började snart tala på sitt vanliga förvirrade sätt.

— Det är ljuvligt att vara i skogen en sådan här vacker morgon — jag tycker mycket mer om det än att vara i stan, där en hop trasiga barnungar springa och skrika efter en, som om man vore ett underdjur, bara därför att man är en smula vackrare och bättre klädd än annat folk — ehuru vi aldrig borde vara stolta över granna kläder eller ett vackert ansikte, Jeanie. — Ve mig! De äro blott en snara. Fordom satte jag mera värde på dem, och vad blev väl följden?

— Är ni säker på, att ni känner vägen ni fört oss på? sade Jeanie, som började tro, att de kommo allt djupare in i skogen och allt längre från stora landsvägen.

— Skulle jag inte ha reda på vägen? — Har jag inte bott här mången god dag och skulle ändå inte veta vart vägen leder? — Jag skulle likväl nog kunna ha glömt det, ty det var före min olycka, men det finns saker som man aldrig kan glömma, bära sig åt hur man vill.

De hade nu kommit djupt in i skogen, till en plats där träden stodo litet glesare och där, vid foten av en vacker poppel, en liten gräsbevuxen blomsterkulle låg. Knappast hade Greta Löpeld framkommit dit, förrän hon slog tillsammans händerna över huvudet, med ett gällt anskri, som liknade ett skratt, handlöst kastade sig ned på den illa gräskullen och förblev liggande där orörlig.

Jeanies första tanke var att begagna sig av tillfället och taga till flykten, men hennes önskan att undkomma gav för ett ögonblick vika för oron över den stackars vanvettiga varelsen, som möjligen där kunde omkomma av brist på hjälp. Med en självbehärskning, som i hennes belägenhet verkligen kunde kallas hjältemodig, tilltalade hon den olyckliga varelsen i de vänligaste ordalag och

384