MIDLOTHIANS HJÄRTA
försökte att upplyfta henne. Detta lyckades henne efter mycken svårighet, och då hon satte henne i lutande ställning mot ett träd, såg hon med förvåning, att hennes vanligen blomstrande hy var dödsblek och att hennes ansikte var badat i tårar. Oaktat sin egen hotande fara rördes Jeanie djupt av sin följeslagerskas tillstånd, och detta så mycket mer, som hon i den olyckliga flickans hela förvirrade själstillstånd, orediga tankegång och nyckfulla beteende tyckte sig urskilja en anstrykning av välvilja mot henne själv, för vilken hon kände sig tacksam.
— Låt mig vara! — Låt mig vara! sade den stackars flickan, sedan första häftigheten av hennes smärta börjat lägga sig. Låt mig vara! — Det gör mig gott att gråta. Jag kan ej fälla några tårar oftare än en eller två gånger om året, och jag kommer alltid att fukta denna torva med dem, på det att blommorna må bli vackrare och gräset mera grönt.
— Men vad fattas er? sade Jeanie. Varför gråter ni så bittert?
— Jag har orsak nog därtill, svarade den vanvettiga, mer än en stackars själ kan bära skulle jag tro. Dröj en stund, så skall jag tala om alltsammans för er, för jag tycker om er, Jeanie Deans — hela världen talte gott om er, då vi bodde i förstaden. — Och jag glömmer aldrig det glas mjölk ni gav mig den dagen, då jag i tjugufyra timmar varit på Arthurs Seat för att se efter det skepp, som någon seglade i.
Dessa ord erinrade Jeanie om, att hon tidigt en morgon i närheten av sin fars hus råkat en förryckt flicka. Hon hade i början blivit häftigt förskräckt, men som den arma varelsen tycktes vara oskadlig, hade hennes fruktan förvandlats till medlidande, och hon hade givit henne litet mat, vilken hon slukat med en uthungrad persons glupskhet. Denna i och för sig själv obetydliga omständighet var för det närvarande av stor vikt, om den skulle befinnas hava gjort ett gynnsamt och varaktigt intryck på hennes följeslagerskas sinne.
— Ja, sade Greta, jag skall tala om alltsammans för
