MIDLOTHIANS HJÄRTA
TRETTIOANDRA KAPITLET.
Ursinnigt vanvetts vilda skri
och lidelser och raseri!
Ett fåfängt dolt, nu yppat brott,
varom, förvirrad, jag ej vet,
har jag det kanske själv begått,
ha andra händer övat det.
Blott ett jag vet: mitt liv det är
ett kval, som kropp och själ förtär.
Coleridge.
Medan Jeanie sålunda var överlämnad åt sig själv, överlade hon ångestfullt, vad som kunde vara klokast att företaga. Hon var otålig att få fortsätta sin resa, men fruktade tillika att, så länge den gamla käringen och hennes medhjälpare voro i grannskapet, ej kunna våga göra detta utan att blottställa sig för ett upprepande av deras våldsamhet. Av det samtal, som hon till en del åhört, samt av Greta Löpelds förvirrade hänsyftningar, trodde hon sig kunna sluta till, att dennas moder hade någon hemlig och hämndlysten bevekelsegrund till att, om möjligt, hindra hennes resa. Och av vem skulle hon väl kunna hoppas bistånd, om ej av mr Staunton? Hela hans utseende och beteende tycktes rättfärdiga denna förhoppning. Hans anletsdrag voro vackra, ehuru de buro prägeln av ett djupt svårmod, hans ton och språk voro vänliga och uppmuntrande, och som han i sin ungdom en längre tid tjänat i armén, hade hans skick bibehållit en anstrykning av den otvungna frimodighet, som är egendomlig för militärståndet. Han var dessutom en evangelii förkunnare, och ehuru han efter Jeanies begrepp var en tillbedjare i hedningarnas förgård och nog bedårad att bära en prästkappa, ehuru han läste bönerna ur handboken och nedskrev varje ord av sin predikan, innan han höll den, och ehuru han, vad lungornas styrka och lärans märg och kärna beträffade, var vida underlägsen Boaner-
