MIDLOTHIANS HJÄRTA
hava att giva henne. Hon berättade honom därför i så få ord som möjligt historien om sin systers förhör och dom och om sin egen resa ända till Newark. Han tycktes åhöra henne med den djupaste själsångest, men återhöll varje lidelsefullt utbrott, som kunnat avbryta hennes tal. Han låg utsträckt på sin bädd, liksom den mexikanske monarken på de glödande kolen, och endast de skälvande lemmarna och ryckningarna i hans ansikte förrådde de kval, som förtärde honom. Emellanåt frambröt en kvävd suck, liksom han blott hört en bekräftelse på de olyckor, vilkas sorgliga verklighet han redan förut kände, men då hon kom till de tilldragelser, som avbrutit hennes resa, tycktes en ytterlig förvåning och den ivrigaste uppmärksamhet träda i stället för den djupa grämelse han förut visat. Han utfrågade Jeanie noga rörande de båda karlarnas utseende och samtalet mellan kvinnan och den längre av dem.
Då Jeanie nämnde, att den gamla kvinnan talt om sin fosterson, sade han: — Det är blott alltför sant, och den källa, varur jag som barn hämtade min näring, måste ha givit mig denna olycksaliga böjelse för laster, som ända dittills varit främmande för min familj. — Men fortfar!
Jeanie omtalade blott helt lösligt sin vandring tillsammans med Greta, emedan hon var obenägen att upprepa yttranden av sin följeslagerska, som kanske icke hade något mer att betyda än hennes vanliga vanvettiga pladder, och därför slutade hon nu sin berättelse.
Unge Staunton låg ett ögonblick försänkt i djupt eftersinnande och sade slutligen med mera lugn, än han dittills ådagalagt under deras samtal: — Ni är en lika förståndig som god flicka, Jeanie Deans, och jag vill berätta er mer av min historia, än jag någonsin yppat för någon. — Historia, sade jag? — Det är en vävnad av dårskap, brott och elände. — Men märk väl — jag gör det, emedan jag önskar ert förtroende i utbyte, det vill säga, att ni i denna bedrövliga sak skall låta leda er av mitt råd. Därför talar jag.
— Jag vill göra allt som är tillbörligt för en syster
