WALTER SCOTT
och en dotter och en kristen kvinna, sade Jeanie. Men berätta mig ingen av era hemligheter! Det är ej gott för mig att deltaga i era rådslag eller lyssna till den lära, som leder till villfarelse.
— Enfaldiga toka! sade den unge mannen. Se på mig! Jag har ju varken horn på huvudet, klövar på fötterna eller klor på händerna, och då jag ej är djävulen själv, hur skulle jag väl kunna ha någon fördel av att tillintetgöra de förhoppningar, varmed ni tröstar eller bedrar er? Hör mig därför med tålamod, så skall ni finna, att ni, sedan ni åhört mitt råd, kan, om ni har lust, sväva upp till sjunde himmeln med det i er ficka, utan att därigenom känna er i minsta mån nedtyngd.
Med fara att varda litet långtrådiga, vilket vanligen är fallet vid förklaringar, måste vi försöka att i en tydlig berättelse sammanfatta de meddelanden, som den sjuke gjorde på ett på en gång för omständligt och av lidelsefulla utbrott alltför avbrutet sätt, för att vi skulle kunna återgiva dem med hans egna ord. En del därav uppläste han likväl ur en handskrift, som han kanske uppsatt till underrättelse för sina anhöriga efter sin död.
— För att göra min berättelse kort — denna eländiga kvinna — denna Margretha Murdockson — var hustru till en av min fars favorittjänare. Hon hade varit min amma, hennes man var död, hon bodde i en stuga nära härintill, hon hade en uppväxande dotter, som då var en vacker, men tanklös flicka, hennes mor sökte gifta bort henne med en gammal och rik bonde i trakten. Flickan råkade mig ofta; hon var förtrolig med mig, vilket det slags släktskapsförhållande, vari vi stodo till varandra, tycktes rättfärdiga, och jag — med ett ord jag förorättade henne grymt. — Det var ej så illa som med er syster, men likväl tillräckligt nedrigt — hennes dårskap borde utgjort hennes skydd. Kort därpå skickades jag utomlands. — För att göra min far rättvisa, är det ej hans fel, om jag blivit en avgrundsande — han använde de bästa medel. Då jag återkom fann jag, att den usla modern och dottern försjunkit i ett tillstånd av djup förnedring och nödgats lämna orten.
420
