MIDLOTHIANS HJÄRTA
— Min andel i deras skam och elände upptäcktes, min far utfor i bittra förebråelser mot mig, vi råkade i gräl. Jag lämnade hans hus och levde som en främmande äventyrare, fast besluten att aldrig mera återse min far eller min fars hem.
— Och nu kommer vår historia! — Jeanie, jag lägger mitt liv i era händer, och ej blott mitt eget liv, vilket Gud skall veta ej är värt att bevara, utan även en aktad gråhårsmans lycka och en ansedd familjs heder. Jag umgicks gärna med vad man kallar dåligt sällskap, men detta tycke var av ovanligt slag och förrådde en natur, som, om den ej blivit fördärvad genom tidiga utsvävningar, skulle dugt till något bättre. Vad som frestade mig, var ej så mycket dessa personers vilda nöjen, råa infall och oinskränkta frihet, som ej snarare den äventyrsanda, den själsnärvaro i faran och den skarpsinnighet, de ådagalade vid sina lurendrejerier och dylika företag. — Har ni sett er omkring på prästgården? Är det ej en behaglig och intagande boningsplats?
Jeanie, som uppskrämdes av detta plötsliga ombyte av ämne, svarade jakande.
— Nåväl, jag önskar att den varit tiotusen famnar under jorden med dess kyrkojord och tionde och alla dess tillhörigheter! Om detta fördömda pastorat ej varit, skulle jag fått följa min håg och blivit soldat, och hälften av det mod och den skicklighet, jag ådagalagt bland smugglare och tjuvskyttar, skulle tillförsäkrat mig en aktad rang bland mina samtida. Varför reste jag ej utomlands, då jag lämnade detta hus? Varför lämnade jag det någonsin? — Men det har kommit därhän med mig, att det är vansinne att se tillbaka, elände att blicka framåt.
Han tystnade ett ögonblick och fortfor därefter lugnare:
— Ett kringirrande livs tillfälligheter förde mig olyckligtvis till Skottland, för att jag där skulle komma att söla mig i värre och brottsligare handlingar än de, vari jag hittills varit invecklad. Det var då jag blev bekant med Wilson, en på sin plats i samhället märkvärdig man, lugn, sansad, beslutsam och ståndaktig samt begåvad med
