WALTER SCOTT
TRETTIOTREDJE KAPITLET.
Är ynglingen förlorad? Godhet då,
plikt, lag och heder ej på honom rå?
Crabbe.
Jeanie uppsteg från sin plats och neg lugnt, då den äldre mr Staunton inträdde i rummet. Hans förvåning var utomordentlig över att finna sin son i ett sådant sällskap.
— Jag märker, mamsell, sade han, att jag misstagit mig på er och bort lämna uppdraget att förhöra er och skaffa er upprättelse för de oförrätter ni lidit, åt denne unge man, med vilken ni förmodligen är bekant sedan gammalt.
— Jag har kommit hit mig själv ovetande, sade Jeanie. Betjänten sade, att hans herre önskade tala med mig!
— Nu tar fan mitt röda livré, mumlade Thomas. Anfäkta henne, som nödvändigt skall tala sanningen, då hon likaväl kunnat hitta på en nödlögn!
— Georg, sade mr Staunton, om du ännu, såsom du alltid har varit, är utan all hederskänsla, så borde du åtminstone ha besparat din far och din fars hus ett så ovärdigt uppträde som detta.
— Vid mitt liv — vid min själ, sir! sade Georg, i det han kastade fötterna över sängkanten och plötsligen reste sig upp från sin liggande ställning.
— Ert liv, sir, avbröt hans far honom med sorgsen stränghet, hurudant liv har ni fört? — Er själ! Ack! Vilket avseende har ni någonsin fäst därvid? Sök först förbättra båda, innan ni erbjuder någondera som underpant på er uppriktighet.
— På min heder, sir, gör ni mig ej orätt, svarade Georg Staunton. Jag har varit allt, vad ni kan kalla dåligt, men i detta fall är ni orättvis mot mig — vid min heder är ni ej det!
432
