MIDLOTHIANS HJÄRTA
— Er heder! sade hans far och vände sig med en blick av det högsta förakt från honom till Jeanie. Jag varken fordrar eller väntar någon förklaring av er, unga kvinna, men både som far och prästman anhåller jag, att ni lämnar detta hus. Om er sällsamma historia har varit något annat än en förevändning att erhålla inträde här — vilket, att döma av det sällskap, vari ni först visade er, jag tar mig friheten att betvivla — skall ni två mil härifrån finna en fredsdomare, hos vilken ni lämpligare än hos mig kan anföra er klagan.
— Detta får ej ske! sade Georg Staunton, häftigt uppspringande. Min far, ni är av naturen god och människoälskande — ni skall ej för min skull bli grym och hårdhjärtad. Kör ut den där lyssnande skälmen (han pekade på Thomas), och skaffa mig hjorthornsspiritus eller något annat medel mot vanmakt, så skall jag i två ord förklara för er, i vilket förhållande jag och denna unga kvinna stå till varandra. Hon skall ej förlora sitt goda namn och rykte genom mig. Jag har redan tillfogat hennes familj alltför mycket ont, och jag vet alltför väl, vad det vill säga att förlora ett gott namn.
— Lämna rummet, Tom! sade pastorn till betjänten, och då denne avlägsnat sig, tillstängde han sorgfälligt dörren efter honom. Därpå vände han sig med en mörk min till sin son och yttrade: Nå, sir, vilket nytt bevis på er vanära har ni att meddela mig?
Unge Staunton stod i begrepp att tala, men det var ett av dessa ögonblick, då personer, vilka, liksom Jeanie Deans, äga fördelen av ett fast mod och ett jämnt lynne, visa sig överlägsna livligare men mindre beslutsamma karaktärer.
— Sir, sade hon till den äldre Staunton, ni har en obestridlig rätt att fordra räkenskap av er son för hans uppförande. Men vad mig beträffar, så är jag blott en på resa stadd främling, som ej står i något slags förbindelse hos er, om ej för det mål mat, vilket i mitt eget land gärna gives den behövande av både rik och fattig, efter vars och ens råd och lägenhet. För övrigt skulle
