MIDLOTHIANS HJÄRTA
drag. Styrelsens iver att upptäcka några av orostiftarna hade blott tjänat till att stegra den allmänna åsikt, som uppfattade denna handling, så våldsam och olaglig den än var, såsom ett hävdande av det forna nationella oberoendet. De stränga mått och steg, som föreslagits mot Skottlands gamla huvudstad, Edinburgh — den högst okloka och i folkets ögon förkastliga åtgärden att, tvärtemot dess grundsatser, tvinga det skotska prästerskapet att från predikstolarna kungöra den belöning, som utlovats för upptäckandet av missdådarna, hade på allmänna tänkesättet frambragt en alldeles motsatt verkan mot vad som åsyftats, och Jeanie insåg, att vilken som skulle göra någon angivelse rörande denna tilldragelse, anledningen därtill måtte vara vilken som helst, skulle anses såsom en förrädare mot Skottlands frihet. Med de skotska presbyterianernas fanatism var alltid blandad en varm fosterlandskänsla, och Jeanie darrade vid tanken på, att hennes namn skulle övergå till eftervärlden i jämnbredd med den ”falske Monteaths”[1] och ett par andras, och att hon skulle komma att räknas till dem, vilka övergivit och förrått sitt lands sak och därför än i dag avskys och förbannas av dess allmoge. Men vad som vilade tungt på Jeanies kärleksfulla sinne, var att återigen avstå från att rädda Effies liv, då därtill blott ett ord behövdes.
— Herren lede mig och vare mitt stöd, sade Jeanie, ty det tyckes vara hans vilja att pålägga mig prövningar, som vida överstiga mina egna krafter.
Medan Jeanie hängav sig åt dessa betraktelser, började hennes beskyddare, som ledsnat vid tystnaden, att visa benägenhet för språksamhet. Han tycktes vara en duktig, förståndig bonde, men som han ej hade större grannlagenhet eller försiktighet, än som är vanlig bland folk av hans samhällsställning, valde han naturligtvis Willinghamsfamiljen till ämne för sitt samtal, och av honom erfor Jeanie åtskilliga omständigheter, varom hon dittills varit okunnig, och som vi i korthet vilja meddela läsaren.
- ↑ Monteath övergav, vid förföljelserna under Carl II, presbyterianernas parti för att förskaffa sig världsliga fördelar.
