WALTER SCOTT
gav någon anledning till att yttra, att hela denna häftiga strid slutat med att göra en gammal kökspiga lycklig, ty detta hade varit den goda fruns ursprungliga yrke.
Hovet glömde likväl icke det nederlag, det lidit i denna sak, och hertigen av Argyle, som så mycket bidragit därtill, ansågs numera fallen i fullkomlig onåd. Vi hava aktat nödigt att meddela läsaren dessa omständigheter, emedan de stå i samband med både föregående och efterföljande delar av vår berättelse.
Hertigen var ensam i sitt bibliotek, då en av hans kammartjänare meddelade honom, att en skotsk bondflicka önskade tala med hans härlighet.
— En bondflicka? Och från Skottland? sade hertigen.
Vad kan ha fört den enfaldiga tokan till London? — Någon älskare, som blivit pressad och skickad till sjöss, eller någon penningsumma, som gått till botten med Söderhavskompaniets aktier, eller någon annan lika hoppfull angelägenhet, gissar jag, och sen finns det ingen som kan ställa saken till rätta, annat än Mac-Callummore. Jo, jo, denna folkgunst har sina olägenheter. — För emellertid upp vår landsmaninna, Archibald — det är ohövligt att låta henne vänta.
En ung flicka, något under medelstorleken, vars solbrända och något fräkniga ansikte hade ett blygsamt och behagligt uttryck, fast dess drag ingalunda kunde kallas regelbundna, infördes i det praktfulla biblioteket. Hon bar sitt hemlands rutiga pläd, vilken hon ordnat så, att den dels betäckte hennes huvud, dels föll tillbaka över axlarna. Hennes rika, vackra hår, som var enkelt och prydligt upplagt, omgav hennes runda och godmodiga ansikte, vilket såväl vikten av hennes ärende som hennes medvetande av hertigens höga rang och inflytande föranade ett uttryck av djup vördnad, som likväl var fri från all slavisk fruktan eller förlägen blyghet. Jeanies övriga dräkt var en skotsk flickas av hennes stånd, men ordnad med detta sorgfälliga avseende på prydlighet och snygghet, som vi så ofta finna förenad med den själsrenhet, varav de äro naturliga sinnebilder.
450
