MIDLOTHIANS HJÄRTA
Hon stannade vid dörren, i det hon gjorde sin djupaste nigning, och lade sina händer i kors över bröstet, utan att yttra ett ord. Hertigen av Argyle gick fram till henne, och om hon beundrade hans ädla hållning och rika, med välförtjänta ordnar prydda dräkt, hans förbindliga sätt och livliga, själfulla ansiktsuttryck, så gjorde den lugna enkelheten och blygsamheten i hans ödmjuka landsmaninnas dräkt, skick och utseende ett ej mindre intryck på honom.
— Önskar du tala med mig, kära barn? sade hertigen, i det han begagnade denna uppmuntrande benämning, som erkände det dem emellan befintliga landsmansskapet, eller vill du tala med hertiginnan?
— Mitt ärende är till ers nåd, mylord — jag menar ers höghet.
— Och vari består det, min goda flicka? sade hertigen i samma milda och uppmuntrande ton. Jeanie såg på kammartjänaren. Lämna oss, Archibald, sade hertigen, och dröj i förmaket! Kammartjänaren avlägsnade sig. Sitt nu ned, kära barn! sade hertigen, tag tid på dig och hämta andan, och berätta mig sedan, vad du har att säga mig. Av din dräkt sluter jag till, att du nyss kommit upp från vårt gamla fattiga Skottland. Har du gått på gatan i din rutiga pläd?
— Nej, mylord, sade Jeanie, en väninna förde mig hit i en hyrvagn — en mycket anständig fru, tillade hon, i det hennes mod tillväxte, allteftersom hon blev van vid ljudet av sin röst i en sådan omgivning. Ers höghet känner henne — det är mrs Glass på Tisteln.
— Å, min hederliga tobakshandlerska! — Jag språkar alltid litet med mrs Glass, då jag köper min skotska rappe. — Men ditt ärende, min kära flicka? — Tid och flod vänta på ingen, som du vet.
— Ers nåd — jag ber ers härlighet om förlåtelse — jag menar ers höghet — ty det måste anmärkas, att mrs Glass lagt Jeanie på hjärtat att för all del ej glömma att tilltala hertigen med den titel, som tillkom honom, ja, hon hade till och med ansett detta för en sak av så stor vikt, att
