WALTER SCOTT
hennes sista ord, då Jeanie lämnade vagnen, voro: — Kom ihåg att säga ers höghet! och Jeanie, som knappt någonsin i sitt liv talat till någon högre person än lairden av Dumbiedikes, hade mycket svårt för att i sitt språk lägga sina ord efter etikettens föreskrifter.
Hertigen, som såg hennes förlägenhet, sade med sin vanliga fryntlighet: — Bry dig inte om min höghet, barn, tala bara rentut och visa, att du har en skotsk tunga i munnen!
— Mylord, jag tackar er så mycket — mylord, jag är syster till den stackars olyckliga förbryterskan Effie Deans, som är dömd att avrättas i Edinburgh.
— Ah! sade hertigen, jag tror jag hört något om den sorgliga historien — en kasus av barnamord — den tilltalade förklarad skyldig på grund av en särskild parlamentsakt. — Duncan Forbes nämnde något därom vid middagsbordet häromdagen.
— Och jag har kommit upp från norden, mylord, för att se till, vad som kunde göras för henne i fråga om att få ett uppskov, eller benådning eller något dylikt.
— Ack, min stackars flicka, sade hertigen, du har gjort en lång och bedrövlig resa bra ändamålslöst. — Din syster är dömd att avrättas.
— Men man har berättat mig, att det finns en lag, i kraft av vilken hon kan bli benådad, om det så är konungens vilja, sade Jeanie.
— Ja, nog finns det en sådan lag, sade hertigen, men den står endast skriven i konungens hjärta. Brottet har varit blott alltför allmänt, och de skotska kronoåklagarna anse ett varnande exempel nödigt. Dessutom hava de sista oroligheterna i Edinburgh ingivit styrelsen ett ofördelaktigt begrepp om nationen i allmänhet, vilken de tro endast kan styras genom stränghet och fruktan. Vilka skäl har du, min stackars flicka, att anföra mot allt detta, utom din varma systerliga kärlek? — Vem lägger sig ut för dig? — Vilka vänner har du vid hovet?
— Inga, utom Gud och ers höghet, sade Jeanie, som detta oaktat ej lät modet falla.
452