MIDLOTHIANS HJÄRTA
— Ack, sade hertigen, jag vore nästan färdig att med gamle Ormond utropa, att det ej kan finnas någon, som har mindre inflytande hos kungar och ministrar. Det är det smärtsamma i vår ställning, mitt barn — jag menar den ställning, vari män sådana som jag befinna sig — att allmänheten tilltror oss ett inflytande, som vi ej äga, och att personer förledas att vänta sig ett bistånd av oss, som vi ej äro i stånd att lämna. Men att vara uppriktig och öppenhjärtig står i vars och ens förmåga, och jag får ej låta dig bedraga dig med förhoppningar på ett inflytande, som ej finnes till, och därigenom göra din smärta så mycket tyngre. — Det står ej i min makt att avvärja din systers öde. — Hon måste dö.
— Vi måste alla dö, sade Jeanie, det är vår gemensamma lott för våra första föräldrars överträdelse, men vi böra inte påskynda någons död, det vet ers nåd säkert bättre än jag.
— Min goda flicka, sade hertigen milt, vi äro alla benägna att klandra den lag, varunder vi för ögonblicket lida, men du tyckes blivit väl uppfostrad för ditt stånd, och du måste veta, att det både är Guds och människors lag, att mördaren skall bestraffas med döden.
— Men, mylord, Effie — det vill säga min stackars syster — kan inte överbevisas om att vara en mörderska, och om hon inte är det, och lagen ändå tar hennes liv, vem är det då som är mördaren?
— Jag är ingen lagkarl, sade hertigen, men jag medger, att jag tycker förordningen vara mycket sträng.
— Om förlåtelse, mylord, ni är en lagstiftare, och därför har ni makt över lagen, svarade Jeanie.
— Ej såsom enskild person, sade hertigen, ehuru jag såsom medlem av en stor korporation har en röst vid lagstiftningen. Men detta kan ej hjälpa dig — ej heller har jag för närvarande — jag kan gärna öppet säga det — så mycket personligt inflytande hos min monark, att det skulle berättiga mig att begära den obetydligaste ynnest. Vad kunde föranleda dig, min kära flicka, att vända dig till mig?
