WALTER SCOTT
sig, att hon tog sig väl till vara för att helt och hållet bryta med hertigen av Argyle. Hans höga börd, hans utmärkta talanger, det anseende han åtnjöt i sitt eget land, och de stora tjänster han 1715[1] gjort huset Braunschweig, ställde honom främst bland de personer, som man ej obetänksamt finge se över axlarna. Nästan ensamt genom sin skicklighet hade han hämmat de högländska hövdingarnas uppror, och det var föga tvivel underkastat, att han med den ringaste uppmuntran kunde sätta dem alla i rörelse och sålunda förnya inbördeskriget. Det var även känt, att hovet i S:t Germain[2] gjort hertigen de mest smickrande anbud. Skottlands karaktär och sinnesstämning voro ännu föga kända, och det ansågs som en vulkan, vilken väl kunde vila under en följd av år, men också när som helst kunde bryta löst igen och anställa en fruktansvärd förödelse. Det var därför av största vikt att bibehålla något inflytande över en så viktig personlighet som hertigen av Argyle, och Carolina gjorde detta medelst ett fruntimmer, med vilket hon, såsom Georg II:s gemål, bort förmodas stå på mindre förtrolig fot.
Det var ej det minsta beviset på drottningens klokhet, att hon ställt till det så, att en av hennes förnämsta hovdamer, lady Suffolk, i sin person skulle förena de båda till utseendet oförenliga egenskaperna av hennes gemåls älskarinna och hennes egen lydiga och tjänstvilliga förtrogna. Genom denna skickliga anordning tryggade drottningen sin makt mot den fara, som mest hotade den — en ärelysten rivals inflytande, och om hon ock underkastade sig förödmjukelsen att nödgas blunda för sin gemåls otrohet, bevarades hon åtminstone för, vad hon torde ansett för dess farligaste verkningar, och kunde dessutom emellanåt få nöjet att giva ”sin gode Howard” några hövliga stickord, ehuru hon i allmänhet bemötte denna dam med mycken artighet. Av vissa orsaker, närmare angivna i Horace Walpoles memoarer över denna regering, stod lady Suffolk i en stor tacksamhetsskuld till