WALTER SCOTT
dagar hon vistats i S:t Leonards. Hennes far menade visserligen väl med henne och med alla människor, men han visste ej vilken gruvlig smärta han förorsakade henne genom att oupphörligt förevita henne hennes synder. Om Jeanie varit hemma, hade det kanske gått bättre, ty Jeanie var lik änglarna i himmeln, som snarare gråta över syndare än tillräkna dem deras överträdelser. Men hon skulle aldrig mer se Jeanie, och det, tyckte hon, var det bittraste att bära av allt, som dittills övergått henne. Dag och natt skulle hon på sina böjda knän bedja för Jeanie, både på grund av vad hon gjort för henne och på grund av vad hon försmått att göra, ty vilken ryslig tanke skulle det ej varit för henne i denna stund, om denna rättfärdiga varelse begått ett felsteg för att rädda henne! Hon bad sin far att ge Jeanie hela förmögenheten, hennes egen (det vill säga Effies) mors och alltsammans. — Hon hade uppsatt en skrift, vari hon avsade sig sin rätt, och den var i mr Novits hand. Världsliga ägodelar vore hädanefter hennes minsta bekymmer, och ej heller var det sannolikt, att hon skulle komma att lida brist på sådana. Hon hoppades, att detta skulle underlätta hennes systers bosättning, och omedelbart därefter tillade hon, att hon önskade Butler allt gott för all hans godhet mot henne. — Vad henne själv beträffade, sade hon, visste hon, att hennes lott skulle bliva bedrövlig, men hon hade själv förskyllt den och begärde därför ej något medlidande, men till sina vänners lugnande önskade hon låta dem veta, att hon ej vandrade på någon orätt väg, att de, som gjort henne mest ont, nu voro beredvilliga att göra henne all den rättvisa, som stod i deras makt, och i visst världsligt hänseende skulle hon bli mycket bättre lottad än hon förtjänte. Slutligen bad hon sina anhöriga åtnöja sig med denna försäkran och ej göra några vidare efterspaningar efter henne.
För David Deans och Butler fanns föga tröst i detta brev, ty vad kunde man väl vänta sig av denna olyckliga flickas förening med en så illa beryktad person som Robertson — att det nämligen var denne, som det hän-
552
