MIDLOTHIANS HJÄRTA
vi mr Archipald, som är halvt utsvulten, och en sachsisk kvinna, som ser ut som om ögonen hölle på att falla ur huvudet på henne av para fruktan och förundran, liksom hon inte sett en schentelman i en livkjortel förr.
— Och Ruben Butler, sade David, lär säkert önska att genast avlägsna sig för att bereda sin själ för morgondagens gudstjänst, på det hans verk måtte bli värdigt dagen och varda ett behagligt doftande tackoffer för församlingens vördige äldstes näsborrar.
— Pah, man, då känner ni inte mycket till dem, hör jag, avbröt honom kaptenen. Fan ta mig, någon av dem skulle vilja ge doftet av en vildbrådspastej, varav jag känner lukten — härvid vände han sin trubbnäsa upp i vädret — hela vägen upp från poningshuset, för allt vad påde ni och mr Putler kan säga till dem.
David suckade djupt, men som han, såsom han uttryckte sig, ansåg sig hava att göra med en Gallio, tyckte han det ej löna mödan att inlåta sig i en dispyt med honom. De följde därför kaptenen in i huset och satte sig med mycket krus omkring ett välförsett bord. Den enda omständighet för aftonen, som ännu förtjänar omnämnas, var, att Butler läste välsignelsen, vilken Knockdunder fann för lång och David klandrade såsom för kort, varav den benägne läsaren torde kunna draga den slutsats, att den just hade den tillbörliga längden.
