Sida:Midlothians hjärta 1926.djvu/601

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

MIDLOTHIANS HJÄRTA

ej varit värda en sådan välsignelse, två barn hava efter varandra blivit oss frånryckta, och vi äro nu barnlösa — ske Guds vilja! Men om vi hade ett barn, skulle det kanske skingra de dystra tankar, som göra honom förfärlig både för sig själv och andra. Låt mig likväl ej skrämma dig, Jeanie, han fortfar att vara god mot mig, och jag har det mycket bättre än jag förtjänat. Du förundrar dig säkert över att se, hur jag förkovrat mig i kunskapsväg, men då jag var utomlands, hade jag de bästa lärare och jag arbetade ivrigt, emedan mina framsteg behagade honom. Han är god, Jeanie, blott att han har mycket som oroar sig, i synnerhet då han blickar tillbaka på det förflutna. Då jag själv blickar tillbaka, har jag alltid en stråle av tröst, och det är i det ädelmodiga handlingssätt, som ådagalagts av en syster, vilken ej övergav mig då jag var övergiven av hela världen. Du har fått din belöning. Du lever lycklig i allas aktning och kärlek, som känna dig, och jag framsläpar mitt liv som en eländig bedragerska, vilken har en vävnad av lögner och svek, som den minsta tillfällighet kan uppriva, att tacka för de aktningsbetygelser hon åtnjuter. Sedan godsen tillfallit honom, har han föreställt mig för sina vänner som dottern till en förnäm skotte, vilken blivit landsförvisad för sitt deltagande i viscount Dundees uppror, och han föreger, att jag blivit uppfostrad i ett skotskt kloster, och jag har verkligen levat nog länge i ett sådant för att kunna spela denna roll. Men då en landsman nalkas mig och, som de alla göra, börjar tala om de särskilda familjer, vilka äro invecklade i Dundees affär, och frågar mig om mina släktförbindelser, och jag då ser hans öga fäst på mig med ett sådant ångestfullt uttryck, driver förskräckelsen mig nästan till att förråda mig. Godhjärtenhet och artighet hava hittills räddat mig, emedan de avhållit folk från att ansätta mig med några oroande frågor. Men huru länge — ack, huru länge skall detta vara fallet! — Och om jag bringar denna vanära över honom, skall han hata mig — skall han döda mig, hur högt han än älskar mig. Han är numera lika ömtålig

589