MIDLOTHIANS HJÄRTA
Jeanie riktade mekaniskt sina ögon på den annalkande båten och varseblev verkligen två fruntimmer i aktern bredvid hans nåd Duncan, som själv satt vid styret. Hövligheten fordrade att gå till landningsstället för att mottaga de främmande, särdeles som hon såg, att kapten Knockdunder lagt an på att vara högtidlig och ceremoniös. Hans pipare stod i förstäven och utstötte toner, av vilka den ena hälften klingade så mycket bättre, som den andra uppslukades av vind och vågor. Dessutom var hans peruk nyligen friserad, hans mössa — han hade avlagt den trekantiga hatten — prydd med det röda S:t Georgskorset, han var iklädd kaptensuniform, och i fartygets masttopp svajade den hertigliga flaggan med vildsvinshuvudet. — Allt detta antydde ståt och gala.
Då mrs Butler nalkades landningsplatsen, såg hon kaptenen med alla tecken till den största uppmärksamhet hjälpa fruntimren ur båten, varpå sällskapet kom emot henne, kaptenen några steg framför de båda damerna, av vilka den längre och äldre lutade sig mot den andras axel. Denna senare var efter all sannolikhet den förras sällskapsdam eller kammarjungfru.
Då de råkades, ”pad” Duncan i sin högländska artighets viktigaste och högtidligaste ton ”om tillåtelse att få presentera för mrs Putler lady —, hm — hm — jag har alldeles glömt ers härlighets namn!”
— Mitt namn kan just göra detsamma, sir, sade damen, ty jag är säker på, att mrs Butler nog ändå vet, vem jag är. Hertigens brev — Och som hon märkte, att mrs Butler såg förlägen ut, sade hon något skarpt till Duncan: Skickade ni inte brevet förliden afton, sir?
— Nej, minsann jag det gjorde, och jag per ers härlighet om förlåtelse därför. Men ser ni, nådig fru, jag trodde, att det kunde ske lika pra i dag, emedan man aldrig pehöver frukta för att komma över mrs Putler oförberedd — aldrig — och slupen var ute på fiske — och giggen hade farit till Greenock efter en ankare prännvin — och — men här är hans höghets prev.
— Ge hit det, sir, sade damen, i det hon tog brevet ur
