WALTER SCOTT
handen på honom. Eftersom ni ej funnit för gott att visa mig den tjänsten att avskicka det, skall jag själv framlämna det.
— Alldeles som ers härlighet pefaller, svarade kaptenen underdånigt, i det han överlämnade brevet, och mrs Butler betraktade med stor uppmärksamhet och ett visst skyggt intresse denna dam, som i en så myndig ton tilltalade den mäktige mannen.
Damen var något över medelstorleken, med en vacker, ehuru något fyllig växt samt utmärkt välbildade händer och armar. Hennes sätt var ledigt, värdigt och befallande samt tycktes antyda hög börd jämte vana att umgås i de törnämsta sällskapskretsar. Hon var klädd i resdräkt — en grå kastorhatt och slöja av flandriska spetsar. Två betjänter i lysande livréer, som stego ur båten och buro en kappsäck och en koffert, tycktes tillhöra hennes följe.
— Eftersom ni ej fått det brev, som skulle infört mig hos er, fru pastorska — ty det är ju mrs Butler jag har den äran att tala med? — skall jag ej lämna er det, förrän ni varit så god och mottagit mig i ert hus det förutan.
— Å, kors, nådig fru, sade Knockdunder, ni kan väl inte tvivla på, att mrs Putler vill göra det? — Mrs Putler, detta är lady — lady — de där fördömda söderländska namnen fara ur huvut på mig, lika fort som en sten rullar utför ett perg — men jag tror att hon är född skotska — så mycket större heder för oss — och jag tror, att hennes härlighet tillhör familjen — —
— Hertigen av Argyle känner min familj mycket väl, sir, sade damen i en ton, som tycktes avsedd att tysta Duncan, eller som åtminstone hade denna verkan.
I den främmandes hela väsen, ton och sätt låg något, som verkade på Jeanies känslor likt en drömvilla, vilken gäckar oss med ett bedrägligt sken av verklighet. I den främmandes skick och hållning, ävensom i tonen av hennes röst, låg det något, som påminde henne om systern, och då hon upplyfte slöjan, visade hon anletsdrag, som,
614
