MIDLOTHIANS HJÄRTA
ehuru uttrycket och hyn voro olika, likväl hade mycket som återkallade många kära hågkomster.
Den främmande var säkert över trettiotalet, men hennes personliga behag voro så väl understödda av en smakfull och elegant dräkt, att hon ganska väl kunnat gälla för tjuguett. Hela hennes hållning var därjämte så lugn och trygg, att, lika ofta som mrs Butler tyckte sig märka någon ny likhet med sin olyckliga syster, lika ofta förjagade den främmandes fullkomliga fattning och orubbliga självbehärskning de tankar, som av denna anledning började vakna hos henne. Tigande gick hon förut till prästgården, förvirrad och försjunken i betraktelser, samt tröstande sig med den förhoppning, att brevet skulle lämna en tillfredsställande förklaring på detta ytterst brydsamma uppträde.
Damen bibehöll emellertid en förnäm främlings hela skick. Hon beundrade de många vackra utsikterna i uttryck, som röjde ett genom studerandet av konstens bästa alster förädlat sinne för naturens skönheter, och ägnade slutligen barnen sin uppmärksamhet.
— Se där två vackra unga bergsbor — era egna barn, förmodar jag, fru pastorska?
Jeanie svarade jakande. Den främmande suckade, och suckade ännu en gång, då de namngåvos för henne.
— Kom hit, Femie, och håll upp huvudet! sade mrs Butler.
— Vad heter er dotter, fru pastorska? sade den främmande damen.
— Euphemia, nådig fru, svarade mrs Butler.
— Jag trodde, att den vanliga skotska förkortningen av detta namn var Effie, svarade den främmande i en ton, som gick Jeanie till hjärtat, ty i detta enda ord låg mera av hennes syster — mera, som erinrade om längesedan försvunna dagar — än i alla de hågkomster, som framkallats av hennes eget hjärtas aningar eller av den främmandes anletsdrag och uppförande.
Då de framkommit till prästgården, gav damen mrs Butler brevet, vilket hon tagit från Knockdunder, och
