Sida:Midlothians hjärta 1926.djvu/636

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

WALTER SCOTT

Ansiktet glodde på dem, men svarade intet. Inom ett par ögonblick syntes ett annat bredvid det första. Detta, likaledes mörkt och sotigt, tillhörde en gosse med svart hår, som nedföll i hoptovade lockar och åt hela hans ansikte gav ett uttryck av vildhet. Lady Staunton upprepade sina böner och hakade sig ännu starkare fast vid klippan, då hon fann, att hennes följeslagares vidskepliga förskräckelse satte honom ur stånd att stödja henne. Vattenfallets rytande uppslukade säkert hennes ord, ty ehuru hon såg den yngre personens läppar röra sig liksom till svar, nådde ej ett ljud hennes öra.

Ett ögonblick därefter visade det sig likväl, att han ej misstagit sig på beskaffenheten av hennes bön, vilken hennes belägenhet och åtbörder även gjorde lätt begriplig. Den yngre skepnaden försvann och nedsänkte strax därefter en fem alnar lång stege av flätade videkvistar, vilken han genom tecken tillsade David att fasthålla, medan fruntimret gick upp på den. Förtvivlan ingiver mod, och i den farliga belägenhet, vari hon var försatt, tvekade lady Staunton ej att begagna den vådliga utväg till räddning, som detta bräckliga medel erbjöd, och omsorgsfullt stödd av den person Försynen själv tycktes hava sänt till hennes hjälp, nådde hon lyckligt klippranden. Sedan hon därefter sett sin systerson lätt och vigt följa hennes exempel, fast det nu ej fanns någon som fasthöll stegen, blickade hon omkring sig och måste ofrivilligt rysa vid åsynen av det ställe och det sällskap vari hon befann sig.

De stodo på ett slags bergsplatå, som på alla sidor var omgiven av avgrunder eller överskjutande klippspetsar, och vilken det knappt skulle varit möjligt för några efterspaningar att upptäcka, då det ej tycktes finnas någon tillgänglig punkt, varifrån den kunde överskådas. Den var till en del dold av ett väldigt stenblock, som nedrasat från de ovanför befintliga klipporna och i sitt fall hämmats och inklämts av andra, så att det bildade ett sluttande tak över bakre delen av den breda avsats, varpå de stodo. En hop torkade löv och mossa, som var utbredd under detta oformliga och eländiga skjul, utvisade den

624