MIDLOTHIANS HJÄRTA
plats, som tjänade invånarna i detta rovfågelsnäste — ty det förtjänade ej något annat namn — till läger. Två av dem befunno sig nu framför lady Staunton. Den ene, densamme som i så rätt tid kommit till hennes hjälp, en lång och smärt ung vilde, stod upprätt framför dem, klädd i en trasig pläd och livkjortel, utan skor, strumpor eller mössa, vilken senare ersattes av hans toviga hår, som var hopvirat, liksom på de forna vilda irländarna, så att det bildade ett naturligt skydd för huvudet, tillräckligt starkt för att komma ett svärdshugg att slinta. Hans ögon voro djärva och blixtrande, och hans åtbörder fria och ädla, liksom alla vildars. Han gav föga akt på David Butler, men blickade med förundran på lady Staunton som på ett väsen, vilket han, vad praktfull klädsel och skönhet beträffade, sannolikt aldrig sett maken till. Den äldre mannen, vars ansikte de först varseblivit, förblev liggande i samma ställning, som då han först tittat ned på dem, blott att hans ansikte nu var vänt mot dem och blickade uppåt med en trög, sorglös likgiltighet, som motsade det allmänna uttrycket i hans mörka, sträva drag. Han tycktes vara en ovanligt reslig man, och hans dräkt, som var föga bättre än den yngre kamratens, bestod i en vid överrock och trasiga underkläder av rutigt skotskt tyg.
Alla omgivande föremål hade ett i hög grad hemskt och motbjudande utseende. Under det takformiga klippblocket brann en stenkolseld, varpå stod en brännvinspanna jämte en blåsbälg, tänger, hamrar, ett flyttbart städ samt andra smedsverktyg. Tre bössor och några påsar och korgar voro ställda mot klippväggen, under skydd av den överskjutande stenmassan, och en dolk, två svärd samt en stridsyxa lågo kringströdda omkring elden, vars glöd gav en rödaktig anstrykning åt den i djupet nedstörtande vattenmassans skum. Sedan gossen äntligen tröttnat på att stirra på lady Staunton, tog han fram ett lerkrus och en hornbägare, som han fyllde med brännvin, vilket tycktes nyss hava kommit ur pannan, och bjöd både lady Staunton och hennes följeslagare att dricka. Båda betackade sig, varpå den unge vilden störtade i sig drycken, som minst
