Hoppa till innehållet

Sida:Midlothians hjärta 1926.djvu/645

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

MIDLOTHIANS HJÄRTA

Men var fanns denne yngling, som möjligen en gång i framtiden torde varda kallad att ärva denna urgamla familjs gods och äreställen? På vilken hed vandrade han omkring och under vilken ringa klädnad doldes han? Förvärvade han sitt ovissa uppehälle genom något obetydligt näringsfång, såsom daglönare, eller genom röveri och stöld? Detta var frågor, varöver sir George, oaktat de sorgfälligaste efterspaningar, ej kunde förskaffa sig något ljus. Många ihågkommo, att Annaple Bailzou strök omkring landet som tiggerska och spåkvinna, andra erinrade sig också, att man år 1737 eller 1738 sett henne tillsammans med ett barn, men på mer än tio år hade hon ej synts till i denna del av landet. Dock skall hon hava yttrat, att hon ärnade sig till sin hembygd, som låg i någon avlägsen trakt av Skottland. Sir George Staunton begav sig därför till Skottland, kvarlämnade sin hustru i Glasgow, och ankom till Edinburgh vid samma tid, som den allmänna kyrkoförsamlingen där hade sitt sammanträde. Vid detta tillfälle nödgade honom hans bekantskap med den adelsman, som beklädde överpresidentsämbetet, att visa sig mera offentligt än som överensstämde med hans avsikter och önskningar.

Vid denne adelsmans taffel fick sir George Staunton sin plats bredvid en prästman, vördnadsvärd till sitt utseende och städad, fast rätt fram i sitt sätt, och han erfor, att mannens namn var Butler. Det hade ej ingått i sir Georges plan att inviga sin svåger i sitt förtroende, och han hade högeligen glatt sig över sin hustrus försäkringar, att mrs Butler, som var själva hedern och uppriktigheten, ej ens för sin man nämnt ett ord om, vad han på Willinghams prästgård meddelat henne om sina levnadsöden. Men han hade ingenting emot att samtala med en så nära släkting, utan att vara känd av honom, och därigenom komma i tillfälle att fälla ett omdöme om hans karaktär och förstånd. Han såg mycket och hörde ännu mer, som ingav honom en hög tanke om Butler.Han fann honom vara allmänt högaktad, såväl av sina ståndsbröder som av de lekmän, vilka hade säte och stämma i synoden, där Butler

633